Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Med knäppa peruker och kostymer, mimik eller ett knyck på nacken gör skådespelarna flera roller var, här Natalie Sundelin i en av dem.

Folkteatern | Apatiska för nybörjare

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Folkteatern | Apatiska för nybörjare

av Jonas Hassen Khemiri

Regi: Nina Wester

Scenografi och kostym: Lisa Hjertén

I rollerna: Lars Magnus Larsson, Cecilia Milocco, ­ Shebly Niavarani, Jonas Sjöqvist, Ulla Svedin och Natalie Sundelin

Spelas på Folkteatern, Röda scenen t o m 29/10

Svensk asylpolitik är ett konstigt lockbete, men historien om de så kallade apatiska flyktingbarnen i mitten av 00-talet är fascinerande. Om denna skamfläck i svenskt flyktingmottagande skrev Gellert Tamas häromåret en nödvändig reportagebok som det gör hemskt ont att läsa. Nödvändig att se, av delvis andra skäl, är också Jonas Hassen Khemiri nyskrivna pjäs på Folkteatern. Men här blandas den förbannade vreden med massor av humor, en oväntad lätthet och en fräckhet som närapå gränsar till förtal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Redan titeln Apatiska för nybörjare känns lite småkul, som Facebook for Dummies. Sanningen på ett fat. Inte. För vi vet ju, att trots paketeringen handlar det om verkliga barn och ungdomar som utsatts för psykiska trauman, därtill miss(be)handlade av svenska tjänstemän och politiker.

Att ett dokumentärt skandalstoff bara några år gammalt kunnat omvandlas till dräpande komik och lysande teaterkonst är en smärre prestation, men så är Khemiri en mästerlig stilist. Och Nina Wester – som gjorde braksuccé med Riksteaterns uppsättning av Johan Hiltons No Teers For Queers – är en regissör med unikt gehör.

Föreställningen pendlar mellan dokumentär och fiktion, mellan inre samtal och vida språng i tiden. Många bottnar att klämma in i en enaktare. Ändå håller konstruktionen, ja, den är så stabil att den bär både tappade repliker (på premiären) och en inskriven uppgivenhet inför det förgängliga som kommer att drabba också den här viktiga pjäsen: om några veckor, några år – glömd. Eller, provar Khemiri, kan orden fogas samman så listigt att de länge lever och skaver i minnet?

Inre fantasier tar ofta plats på teaterscener, men i den här pjäsen får huvudpersonens dåliga samvete både första och sista ordet. Det är ett inre rop på hjälp till självhjälp, uttalat av rollen Rösten inuti sin husbonde, Utredaren. Uppmaningen gäller att inte förtränga vetskapen om att något är väldigt, väldigt fel.

Utredaren, spelad av Jonas Sjöqvist i vit morgonrock, njuter sitt lugna te i soffan när Cecilia Milocco som Rösten kommer och stör. Den gäller utredningen han fick i uppdrag att skriva som skulle utröna hur det gick till i början av 00-talet, när apatiska flyktingbarn blev en vardagsfras och det huxflux var allmän sanning att de antingen simulerade eller hade förgiftats för att slippa tvångsavvisning. Det var ju så regeringens nationella samordnare Marie Hessle förklarade det, att barnens uppgivenhetssyndrom i själva verket var manipulation.

Puh. Hur blir det här kul teater? Genom gestaltningen. En fin ensemble som förmår att uttrycka motstridiga röster, minnen, sanningar. Mångsidigheten gör det spelbart, riskabelt, dynamiskt, samtidigt underhållande och tillgängligt. Det är en teater jag gillar skarpt.

Runt Jonas Sjöqvists alltmer trängda Utredaren växer det som maskrosor fram scener och personer: Lars Magnus Larsson och Shebly Niavarani spelar nio roller var, Ulla Svedin och Natalie Sundelin några färre. Med knäppa peruker och kostymer, mimik, en svartmuskig lösmustasch (Niavarani är underbart dumrolig som asylsökande sexatlet) eller ett knyck på nacken – vips vimlar det av tjänstemän (onda och goda), klasskompisar, tolkar, tortyroffer, ryktesspridare, demonstranter, proffs i flyktingbranschen.

Vi hamnar i verklighetens Jönköping, där Mariana Kaurova låg sjuk och uppgiven innan hon och föräldrarna tvångsavvisades till Tyskland. Vi hamnar hos regeringens nationella utredare (nämnd om inte med namn), vi gästar till och med hennes barn som reflekterar över hur älskade lilla mamma blev liksom besatt av att bortförklara flyktingbarnens uppgivenhetssyndrom. Det är en djärv scen, etiskt och kanske juridiskt.

Men uppsättningen målar alltså inte i svartvitt, tvärtom. Ensemblen leker fram pjäsens kluvna kärna: att trots att offentliga sanningar kan vara manipulerade, eller inte, finns alltid det egna samvetet att tillgå – din inre röst. Som ryktesspridare, om än i kritikens tjänst: bestrid apatin och döm pjäsen själv.

Bild - 2
Mest läst