”Det finns bara en bra sak med en småstad: du hatar den och vet att du måste därifrån” sjunger Lou Reed i låten Small town. Så är det nu inte riktigt i Johan Löfstedts originella långfilmsdebut Småstad. Tvärtom. Filmen handlar inte alls om de som vantrivs, desertörerna eller de motvilliga hemvändarna utan om de som blev kvar. Perspektivet är aldrig urbant, distanserat eller dömande, utan liksom inifrån. Så har regissören också rollsatt sin berättelse med idel släkt och vänner, de flesta i medelåldern.
Filmen, som blandar fakta med fiktion, färg med svart-vitt, och spränger in autentiska Super 8- och VHS-sekvenser är ett försök att fånga vardagen i Vadstena, där livet går sin gilla gång. Efter pappans död samlas lillebror Björn och hans systrar för att ta hand om dödsboet. I pappans dator finns avskedsbrev till dem alla i form av videohälsningar. Fram växer bilden av en familj med inbördes starka band trots hierarkier och slitningar. Syskonen försöker så gott de kan, men har alla saker de vill bli bättre på.
Flera scener fungerar väl, som då Björn vill få igång en bokcirkel på verkstan. Eller då Majas föräldrar ligger i sängen och lyssnar till tystnaden, sedan dottern, och därmed båda barnen, flyttat hemifrån. På plus är även filmens långsamma tempo och originalmusiken av Leif Jordansson.
Annat blir mest rörigt, som växlingen mellan färg och svart-vitt. Att rollsätta med amatörer ger visserligen en autentisk känsla, men fungerar mindre bra i filmens mer dramatiserade scener.
Budskapet är att du ska ta vara på ditt liv och akta det väl, som Vilhelm Moberg skriver i Din stund på jorden. En bok också som spelar en viss roll i handlingen.
