Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
243Migrationsverket (kopia)

Bild: Nicklas Elmrin

Flata politiker jämnar vägen för rasism

Debatt Svenska regeringars retoriska glidning och otydlighet under två decennier har banat väg för, och legitimerat, relativiseringen av människovärdet. När detta sker jämnas vägen för rasistisk propaganda, som alltid bygger på att skapa rädsla och hat, skriver rektor Mikael Levy.

Vi måste förstå människors rädsla och ta den på allvar. Med den frasen möter många politiker och tjänstemän oroade, och inte sällan uppretade, medborgare på informationsmöten om migrationen och dess effekter runt om i landet.

Handlar det om rädsla? Vad grundar den sig i så fall på? Vad innebär det att ta den på allvar?

En långsam men stadig relativisering av människovärdet har pågått under lång tid. Att ifrågasätta, eller villkora, krigsoffers rätt till trygghet och omtanke i vårt land betraktades före sekelskiftet som en extrem hållning. I dag ser debattlandskapet helt annorlunda ut. Det är inte längre skambelagt att hänvisa till förstörd havsutsikt och sjunkande huspriser för att avvisa asylboenden i välmående områden. Det väcker bara förströdda kommentarer när en namngiven organisation, ”Patriotism i medvind” bland mycket annat vansinnigt i ett flygblad påstår att julskinkan på äldreboendena har bytts ut mot kalkon på grund av invandringen. Flyktingar, även ensamkommande barn, utmålas som våldtäktsmän och potentiella mördare. Förtvivlade föräldrar vågar inte låta sina barn leka fritt ute. Vad grundar sig rädslan på? Vad innebär det att ta den på allvar?

Banat väg för hatet

Svenska regeringars retoriska glidning och otydlighet under två decennier har banat väg för, och legitimerat, relativiseringen av människovärdet. Från att Sverige, i både retorik och handling, har följt FN-konventionerna om mänskliga rättigheter har den ovillkorliga plikten att ta hand om de utsatta och svaga successivt omgärdats med villkor. Från tidiga testballonger om olika krav för asyl- och medborgarskap till att, som i vårt grannland Danmark, konfiskera flyktingars egendom och att konkret stänga gränser. Sverige har nu i praktiken upphävt asylrätten för papperslösa, något som måste betraktas som synnerligen extremt men som bara väcker förströdd uppmärksamhet. Vi ser en normförskjutning även i agerandet från våra folkvalda. När detta sker jämnas vägen för rasistisk propaganda, som alltid bygger på att skapa rädsla, och hat.

På senare tid har begreppet verklighet och behovet av verklighetsanpassning använts flitigt. Verkligheten, sägs det, är att Sveriges förmåga att ta emot flyktingar har nått taket. Ett annat perspektiv är att Libanons befolkningstäthet är tjugotvå gånger större än Sveriges, att dess BNP/person är en sjättedel av vår. Libanon härbärgerar en bra bit över en miljon flyktingar på 4 503 000 invånare. Om Sverige har nått taket för sin kapacitet, vilken nivå ligger då Libanon på? Att hänvisa till verkligheten är ytterligare ett semantiskt knep som bidrar till att skyddsmuren runt det okränkbara människovärdet vittrar och faller sönder.

När det allmänna förskräckt slår till reträtt och mumlar frasen om att ta rädslan på allvar, öppnas dörren på vid gavel för andra intressen. Vi känner igen retoriken från trettiotalet med systematisk demonisering av utvalda grupper, med det påstådda hotet mot våra barn. Vi känner igen antiintellektualismen med sitt förakt mot argumentation. Vi ser att partier som de flesta trodde stod på trygg demokratisk grund sugs in i det retoriska mörker där hittills bara SD och andra organisationer med rötter i fascism och nazism har befunnit sig.

Redan givit slaget förlorat

Ser man inte detta, kanske man kan känna sig trygg med att det handlar om rädsla ”som vi måste förstå och ta på allvar”. Vi ser informationsmöte efter informationsmöte där politikerna och tjänstemännen redan från början har givit slaget förlorat. De sitter i rad och låter sig utsättas för medborgarnas raseri. Mötena arrangeras på ett sätt som gör att de mest högljudda får hela utrymmet, trots att det finns mötesmetoder som låter alla komma till tals. Mötet blir en enda lång reträtt som inleds och avslutas med att de ansvariga försäkrar alla att man tar rädslan på allvar. Något annat tycker sig de uppretade aldrig höra från podiet. Möte efter möte som bara bekräftar de förvridna nidbilder som delas på nätet.

Rädslan finns absolut, men den är framprovocerad genom en lång tids otydlighet från stora delar av det politiska etablissemanget, som i sin tur har banat väg för rasistisk och högerextrem propaganda.

Att ta rädslan på allvar är att stå fast vid de värden som vi har kommit överens om skall gälla i demokratin Sverige och att ge den majoritet som står bakom dessa värden en röst. Att ta rädslan på allvar är att visa på motbilder om ofta välutbildade, vuxna människor som kommer att berika oss både ekonomiskt och andligt. Det är att berätta om ensamkommande tretton-, fjorton- och femtonåringar som ofta har gått sju, åtta år i skolan, som är ambitiösa och målmedvetna. De har fram tills de kom hit inte kostat oss ett öre och kommer, bara de lär sig språket, att på kort tid göra stor samhällsnytta. Att ta rädslan på allvar är inte att förneka att utrikes födda är överrepresenterade i brottsstatisktiken, utan att visa att det är relaterat till omständigheter och inte ursprung, och sålunda övergående om vi gör rätt. Att ta rädslan på allvar är att visa på att vi faktiskt behöver bli fler i vårt lilla land, att vi behöver en större inhemsk marknad och fler som betalar skatt.

Jag är rektor på en skola som ligger i ett område som domineras av vit medelklass. Vi har fått den stora förmånen att få ta emot nyanlända, ensamkommande flyktingbarn. Jag är helt övertygad om att det är fantastiskt bra för såväl våra svenska elever som de nyanlända och att denna typ av lösning kommer att tjäna integrationen väl.

Naivt och historielöst

Jag är också tjänsteman i svensk skola med ett tydligt uppdrag från riksdagen att värna ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta”. Därför måste jag reagera när dessa grundläggande demokratiska värden hotas. Det är naivt och historielöst att tro att normsystem kan förskjutas utan att det påverkar oss alla. När människovärdet väl börjar relativiseras går ingen säker och det gäller i allra högsta grad demokratin som sådan. Se Ungern, se Polen.

Det brådskar med att återta det utrymme i den offentliga debatten som har gått förlorat till den högerextrema propagandan. Alla; politiker, tjänstemän i det offentliga och inte minst media måste ta ansvar för att motverka rädsla och oro men också ren rasism. Konkret, och just nu, handlar det om synen på flyktingar och flyktingmottagande men i morgon kan det gälla både dig och mig.

Mikael Levy

far, medborgare, rektor

Mest läst