Jag vet inte om jag någonsin känt en sådan laddning i luften inför ett svenskt skivsläpp tidigare. Tror inte det. De som inte varit sjukt nyfikna på First Aid Kits nya album – det första på storbolaget Columbia och som gör syskonen Klara och Johanna Söderberg till stallkamrater med Bob Dylan, Beyoncé och Bruce Springsteen – har istället varit spänt förväntansfulla. Och det fåtal som fått smyglyssna har hyllat albumet.
Risken med att hajpa en platta så hårt är att den verkligen måste nå till himlavalven, där finns inget utrymme för tvekan eller halvmesyrer, om den hamnar i grantopparna blir besvikelsen så mycket större. Men där landar inte First Aid Kit. Långt ifrån.
Samarbetet med Mike Mogis (Bright Eyes, Monsters of Folk) i Nebraska inleddes på förra albumet The Lion's roar och har nu finslipats, fejats och förädlats i sådan grad att Stay gold blivit något så ovanligt som en platta helt utan döda punkter, helt utan transportsträckor. Dessutom låter det extremt snyggt. Och det låter mycket.
Öppningsspåret och förstasingeln My silver lining lyckas på bara ett par sekunder sätta stämningen för hela albumet. Här finns Omahasymfonikernas svepande stråkar, Nicklas Lindströms försiktigt studsande trumspel och såklart rösterna, Klaras och Johannas, som albumet igenom både smeker och kräver uppmärksamhet. Syskonen Söderbergs sångröster slingrar sig runt varandra tills det knappt går att särskilja Johannas mörka och lätt hesa stämma från lillayster Klaras något ljusare. Trots att det bara gått två månader sedan My silver lining släpptes är det den låt som jag har lyssnat överlägset mest på i år, och den som jag tycker allra bäst om på det här albumet.
Men då Stay gold är en sådan där platta som bara kommer att fortsätta växa, hela vägen upp till himlavalven, lär även favoritlåtarna skifta. Och det finns en hel del att välja på.
Titelspåret Stay gold känns alltmer som albumets självklara ryggrad, en vansinnigt snygg låt med stråkar, piano, flöjt och klarinett, medan Master pretender lever gott på sitt sköna beat, inte olikt det i Paul Simons Graceland. Shattered and hollow och Fleeting one är också favoriter, precis som tvärflöjten i The Bell, pianot i den vackra avslutande balladen A long time ago och historien som rullas upp i Waitress song. För att inte tala om den flummiga skönheten i Cedar lane.
Pusselbit läggs till pusselbit och ju mer jag lyssnar, desto starkare blir First Aid Kits nya album. För att kunna ta in bilden fullt ut krävs nog att man tar ett steg tillbaka och låter tiden gå eller begrundar den på lite avstånd, ungefär som en Picasso.
Det sagt har jag nu funnit vårt soundtrack till sommarens bilsemester i USA. Men det vet familjen inte om ännu.
.
Lyssna också på:
The Roches: The Roches
Kate & Anna McGarrigle: Tell my sister
The Unthanks: Here's the tender coming
