Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

First Aid Kit | Konserthuset, tisdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

FOLK/COUNTRY

FOLK/COUNTRY

First Aid Kit

Konserthuset, tisdag

Bäst: Emmylou är en dunderlåt.

Sämst: De hade gärna fått fortsätta en stund till.

Publik: (1200) Fullsmockat för andra kvällen i rad.

Johanna och Klara Söderberg konstaterar från scenen att de turnerat i fem veckor nu. Eller fem år - beroende på hur man räknar. Oavsett matematiken märks det väldigt tydligt att First Aid Kit har tagit sig till en helt annan nivå än för bara ett par år sedan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är inte bara det att de är uppbackade av två herrar som trakterar trummor respektive gitarr, mandolin och pedal steel och att de i Konserthuset kan utnyttja scenljuset till fullo.

Framförallt är det förstås Johanna och Klara Söderberg som har utvecklats. Kvar finns den bitterljuva skönsången, men känslan av väluppfostrad duktighet och försiktighet finns nu bara där som en klädsam, knappt märkbar skiftning i framförandet.

Enkelt uttryckt kan man säga att spelningen inleds med samma intensitet och samma låt, Lion's roar, som man avslutade spelningarna med under förra turnén. Inte minst är det Johanna som omedelbart släpper på bromsen och har vuxit ut till en blossande stjärna på scenen.

Klara har ett annat uttryck. Stadig, stark och självklar. De kompletterar varandra fullt ut.

Liknande roller finns i själva sången där de flyter framåt, ibland tillsammans, ibland intill varandra. Även där har det hänt något. Det finns en annan slags attack, en vildsinthet som bryter igenom allt det vackra. Jag hör en ny strävhet i berättandet. Jag har exempelvis svårt att se hur First Aid Kit hade kunnat göra en lika rå, folkbluesig tolkning av förre turnékamraten Jack Whites Love interruption för några år sedan.

Det är väldigt bra alltihop och det är enkelt att föreställa sig hur First Aid Kit kan hantera betydligt större och mindre artiga publikmassor än den i Konserthuset. Inte minst när de numera har ett pärlband av riktigt vassa låtar att visa upp. Emmylou är förstås fläckfri, men även en bagatell som Waitress song blir till ett trumfkort. Cedar Lane är väldigt fin, liksom Wolf med sitt driv.

Sin vana trogen kliver de också bort från mikrofonerna och sjunger Ghost town rakt ut i salongen. Det är något väldigt speciellt med att höra röster som inte är förstärkta, det händer någonting, alla filter försvinner och genomslaget blir paradoxalt nog ännu starkare.

First Aid Kit fortsätter sin resa, förhoppningsvis har de snart vägarna förbi Göteborg igen. Deras ostskämt, som bara fungerar på engelska, och som blev till ett i dubbel bemärkelse ostigt mellansnack, höll hur som helst Hysén-klass. Jo, Johanna borde göra verklighet av sina tankar på att flytta hit.

Till sist. Uppvärmaren Jo Rose från Manchester var trevlig och sjöng sorgliga, söta och lite för snälla visor. Han menade själv att han låter mer och större på sin debutskiva. Jag ska gärna kolla upp det.