Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Filmskapare i censurens Kina

    Kina spås bli världens största biomarknad inom kort. Samtidigt verkar landets filmskapar i ett landskap av ytterligheter där man får räkna med att censureras och där de viktiga projekten finansieras med glättiga produktioner. GP möter regissören Hu Jia och producenten Yang Cheng i Peking .

    Konsensus i Hollywood säger att det är ungefär tre år kvar till att Kina tar över som världens största biomarknad och de kinesiska biobesökarna blir viktigast i världen. Och hur det än går med prognoserna: Kina är redan den viktigaste marknaden utanför Nordamerika för de stora filmbolagen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Kinesiska biografer brukar ligga högst upp eller längst ner i gigantiska köpcentra. En smoggig dag i slutet av 2015 träffas Hu Jia och Yang Cheng på åttonde våningen av ett köpcenter i östra Peking, nära tunnelbanestationen Qingnianlu. Kinesiska biografer har ofta röda sammetssäten i salongerna, men inga röda heltäckningsmattor som i Sverige. Den största biografkedjan, Wanda, har istället en svart, glansig inredning, och lokalerna är täckta med bildskärmar och promotion-material. Doften av sötade, färgglada popcorn hänger som tunga slöjor i luften.

    Hu Jia och Yang Cheng är två samtidigt både pragmatiska och idealistiska kinesiska filmskapare. De är båda delaktiga i den glättiga och färgglada kommersiella kinesiska filmrepertoaren, samtidigt som de är frustrerade över censur och svåra villkor för oberoende filmskapare. Yang Cheng har producerat ungdomsfilmen My Original Dream som gick på bio vid vårt besök, och Hu Jia regisserade komedin Running man, som låg etta på kinesiska filmtoppen tidigare under 2015.

    Utbudet på kinesiska biografer bestäms dels av censuren och av kvoter på utländsk film. Högst 34 utländska filmer kan gå upp på bio om året. De utländska filmer som tar sig in på den kinesiska marknaden är nästan bara amerikanska blockbusters, och de inhemska filmerna tappas på innehåll av censuren.

    Affischerna för Yang Chengs senaste film My Original Dream lyser på en vägg i biografen. Den är söt och färgglad: Ett tonårspar hänger i underkläderna från klädnypor på ett klädstreck, de har stora huvuden och små kroppar, som japanska mangafigurer, och sneglar på varandra under lugg. Filmen tog sig igenom censuren, men i kraftigt decimerad form. Censuren tog bort sammanlagt 20 minuter, på 33 olika ställen. Den ocensurerade versionen är mörkare, och originalpostern ser punkigare ut: Ett pojkskrev med neddragna jeans, med kalsonggrenen delvis täckt av filmtiteln.

    Men trots restriktioner på den konstnärliga friheten har de kinesiska biljettkontoren boomat sig igenom 2000-talet.

    Den stora tillväxten gör att utländska filmbolag lägger stora resurser på att uppvakta den kinesiska marknaden. Amerikanska filmmanus får kinesiska bifigurer, och manuselement förändras för att passa en kinesisk världsbild. I filmen The Martian figurerar till exempel en kinesisk rymdstation som inte finns i verkligheten, och Kina beskrivs som ett land vars rymdprogram står i paritet med USA:s.

    Ett annat slags eftergift till den enorma kinesiska marknaden är de amerikanska filmbolagens enorma PR-kampanjer på det kinesiska fastlandet. När James Bond Spectre lanserades började huvudrollsinnehavarna Daniel Craig och Lea Sedoux i Peking. Filmen hade sin världspremiär i Kina, en dag innan den internationella premiären i Royal Albert Hall i London.

    En egen film i samma kaliber som Bond-filmsgenren skulle Kinas filmindustri aldrig klara av, säger Yang Cheng.

    – Vi är urdåliga på specialeffekter. Vi skulle såklart vilja filma en Martian eller Bond, men hur skulle det gå till? Och vem ska spela Bond? Det finns inte en enda kines som skulle ha den sortens …manliga charm.

    Yang Cheng menar det han säger, men ler ändå lite snett. Som många kineser kan han konsten att tala drastiskt om hur undermåligt Kina är med en undertext som antyder att allt kinesiskt egentligen är helt överlägset.

    Bond har varit populärt i Kina sedan 80-talet. Det finns en kinesisk Bondfilmsparodi från 1997 som heter 007 – Made in China, av regissören Stephen Chow. Den kinesiske James Bond har ett nio till fem-jobb som slaktare, och hans specialitet är att hantera de breda klumpiga kinesiska grönsaksknivarna. Bland utrustningen han får från den kinesiska säkerhetstjänsten finns en portfölj, med fyra svarta ben i – den kan bli en pall.

    En film Kina däremot klarar av att producera är High school-filmen, menar Yang Cheng. Alltså en lättsam, färgglad komedi om livet innan examen. Som hans egen film.

    – High school-genren är speciell för Kina just nu. Det beror dels på att den kinesiska biopubliken är ung – medelåldern på den kinesiska biobesökaren är 22 – och dels på att filmerna är billiga att göra. De spelar basket, letar tjejer, går på lektioner – det behövs inga specialeffekter. Och kolla på betyget, This is Me har bara fått 6,3. Trots det går folk och ser den. Det är ett tacksamt koncept, helt enkelt.

    Betyget Yang Cheng refererar till är på en tiogradig skala från en sajt som heter Maoyan, jämförbar med amerikanska Rotten tomatoes, där allmänheten kan recensera filmer.

    Hur högt betyg har din film?

    Hu Jia skrattar skadeglatt. Yang Cheng svarar snabbt.

    – Alltså, min film är också lågt betygsatt, den har 6,4, Men att min fick dåligt betyg beror på en sak: censuren. De tog bort för mycket. Man förstår inte berättelsen längre.

    Hu Jia blir allvarlig, och ger sig in i intervjun:

    – Tänk dig att vi pratar med dig nu, och så klipper någon bort bitar här och där. Tillslut skulle det bli omöjligt för dig att hänga med. Precis så är det. Det här är censurens skadliga inverkan på filmen. Här har du den.

    Vad är det för material de tog bort? Sexuellt innehåll?

    – Inget som borde ha varit någon fara, svarar Yang Cheng. Censuren har en väldig förmåga att föreställa sig saker. Som att du och jag sitter här och pratar nu till exempel, censuren skulle tolka det som att vi snart kommer ta in på hotell och hitta på dåligheter. De har snuskig fantasi. De tog till och med bort biten som Hu Jia skulle vara med i.

    Skulle du vara med?

    – Ja, jag skulle stå utanför skolan och dela ut medicin, det utspelade sig under SARS-epidemin, säger Hu Jia, det var tänkt som en tidsmarkör.

    Varför fick ni inte visa det?

    – Vem vet? Censuren är ofta absurd, svarar Yang Cheng. Den följer inga tydliga regler. De som jobbar ena dagen gör en annan bedömning än de som jobbar nästa dag. Och har du otur med censuren finns inget att göra. Men den har blivit uttagen till Tokyos filmfestival, och det bevisar att det inte är en dålig film. Den ocensurerade versionen alltså.

    En annan scen som försvann i censuren var när en lärare slog sina elever. Eleverna står uppställda på led, och läraren slår från ena änden av ledet till den andra.

    – Så var det iallafall när jag gick i skolan, säger Yang Cheng.

    – Men kinesiska filmer får inte visa verkligheten idag, säger Hu Jia. Varför tror du vi bara filmar kostymdramer och historiska dramer hela tiden? Du kan inte syssla med nutiden. Är något dåligt måste det vara förr i tiden.

    Yang Cheng flikar in:

    – Vi tycker ofta tycker europeer är naiva, de bara säger allt rakt ut hela tiden.

    – Vi kan tala två språk: Det officiella språket och det privata språket. Alla vet, och vet att alla vet, men säger något helt annat. Kejsaren har inga kläder, så är det, säger Hu Jia.

    – Eller så får vi göra såna trista skitfilmer som Running man, säger Yang Cheng, och nämner titeln på filmen som Hu Jia regisserade, och som hade premiär i början av året.

    Running Man blev en succé. Filmen låg högst upp på biotoppen i Kina, före både senaste delen av The Hobbit och Hunger games, och drog in 435 miljoner yuan (motsvarande 570 miljoner sek). Den baserar sig på ett tv-program som är ett noggrant scriptat tävlingsprogram med kinesiska A-listekändisar.

    Hu Jia försvarar sig genast mot Yang Chengs pik. De två är vänner sedan tidigare, och hackar på varandra genom hela intervjun, mer eller mindre kärleksfullt. Men den här gången verkar Hu Jia känna ett behov att försvara sig:

    – Vad spelar det för roll att det var jag som gjorde den? Vem som helst hade kunnat regissera, så jag gjorde det.

    Hu Jias förra film hette Wu Ting på kinesiska, Dance with me på engelska, och var en dramakomedi om kön och urbanisering. En man från landsbygden letar upp sin fru som har rymt till en större stad för att jobba som danspartner åt olika män. Hon lämnar honom, och han träffar en annan kvinna istället, som också jobbar som dansare. När hon sedan blir dödad tar han på sig hennes kläder och högklackade röda lackskor, och fortsätter försörja hennes son genom att dansa med män mot betalning. Det var en helt annan typ av film, i jämförelse med Running man. Uppdelningen mellan konstfilm och kommersiell film är knivskarp i Kina. Några exempel på internationellt framgångsrika kinesiska konstfilmer är Summer Palace av regissören Lou Ye och Still Life av Jia Zhangke. De visas aldrig på vanliga kinesiska biografer. Det gjorde inte Hu Jias film heller.

    – Nä den visades aldrig på bio. Jag finansierade den med att sälja min lägenhet, och blev dessutom skyldig en massa pengar. Så jag gjorde Running Man.

    Det finns vissa kinesiska konstfilmer som lyckats få biopremiär på fastlandet. Vid GP:s besök visades filmen A Fool, till exempel. Och det finns många regissörer som lyckats göra både kommersiell film och konstfilm, även om få gör så extrema skutt mellan de två världarna som Hu Jia. Men generellt kan man säga att konstfilm och kommersiell film varit vitt åtskilda – den ena censureras och den andra exporteras.

    Precis som kinesisk filmindustri har Hu Jia flera svåra balansakter han måste klara av: Mellan kommersiell film och konstfilm, och mellan att bjuda publiken på spektakel och samtidigt vara relevant. Det gör han genom att prata två språk, det officiella och det privata, och genom att vara både idealist och realist. Ena dagen en Dance with me som förlorar pengar, och andra dagen en Running man, som hämtar hem allt, med råge.

    Yang Cheng har kommit igång nu, och fortsätter häckla Hua Jia. Som de flesta kinesiska filmskaparna är Hu Jia är beroende av finansiärer för sina projekt, och Yang Cheng säger att Hu Jia lockar sina finansiärer med projekt som Running man, där de kan tjäna hur mycket som helst, men sedan får de vara med och göra Dance with me först. Det är som när han letar fru, säger han.

    – Först är han jättesnäll och charmig, och sen får hon börja diska och laga mat. Yang Cheng ler nöjt och elakt. Den här gången säger Hu Jia inget, men flinar till. Hans flickvän som sitter bredvid börjar gapskratta.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.