Filmrecension: Nothing like a dame

Det börjar ute i den grönskande trädgården där den numera blinda skådespelaren Joan Plowright bor. Hem till henne brukar vännerna åka då och då för att skvallra och hänga. Just den här gången är kameror inbjudna och samtalet coachat av regissören Roger Michell ("Notting Hill").

De fyras gäng samlas för fotografering och redan där sätts tonen för vad som komma skall; det blir bitskt, lätt förvirrat och mycket roligt.

För alla som är det minsta roade av bakom kulisserna-skildringar blir det spännande att ta del av damernas liv och erfarenheter från de brittiska teaterscenerna, tv-klassikerna och filminspelningar ända in i nutiden. Samtalet blandas upp med arkivmaterial som åskådliggör inte bara hur tiden har passerat men också vilken enorm bredd skådespelarna besitter. Mest kända är kanske Judi Dench, inte minst tack vare rollen som spionchefen M i Daniel Craig-sviten av Bond-filmer, och Maggie Smith, som villigt erkänner att hon inte har sett ett enda "Downton Abbey"-avsnitt. "Jag har fått en dvd-box men jag har inte haft tid", säger hon och skrattar.

Samtalet styrs varsamt av Roger Michell, som då och då föreslår samtalspunkter för damerna att haka på. De är samarbetsvilliga tills de blir trötta. Och ibland påpekar de frankt att "så här har vi väl aldrig suttit". Det blir kul att hänga med, det känns uppriktigt och ibland obekvämt, även om det ur ett svenskt perspektiv kanske blir aningen internt när fokuset hamnar på brittiska teaterföreställningar från 1960-talet.

Några upprivande eller djuplodande avslöjanden om privatliven bjuds vi inte på, tack och lov kanske man ska tillägga. I stället blir det en stilfull sittning om livet, konsten, scenskräck, kärleken, döden och faktumet att ingen riktigt minns vad de gjorde förra helgen men däremot kan citera monologer från föreställningar flera decennier tillbaka i tiden. Imponerande rakt igenom.

Miranda Sigander

TT