Problemet är att feminismen har kidnappats av vänsterradikaler. Omvandlingen av feminismen har lett till en politisk agenda fylld av idéer om tvång, kollektivism, strypt kapitalism och företagande samt utopiska tankar om oändliga resurser.
Dessa läror sprids med hjälp av landets lärosäten. I höstas anordnade till exempel Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet en konferens, helt öppet och oförtäckt, International Marxist-feminist Conference. Ett syfte med konferensen är att mobilisera för att bekämpa kapitalismen, som anses ligga till grund för de problem som kvinnor möter i världen. Detta försiggår alltså på våra universitet och högskolor. Politik och aktivism bedrivs under vetenskaplig täckmantel, med stöd av våra skattemedel.
På den politiska arenan ses denna radikala vänsterfeminism särskilt hos Feministiskt initiativ, men idéerna är äldre än så och har anammats i olika grad av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ministrar i den rödgröna regeringen hemföll själva, trots deras höga maktposition, till ytlig aktivism så som knytblus för välbeställda kvinnor med makt.
Tyvärr är de vänsterradikala lärorna numera också införda i stora delar av statsapparaten, på grund av ett tyst medhåll från de borgerliga partierna. Söndrande identitetspolitik i vilken människor döms på gruppbasis utifrån kön, hudfärg och så vidare tillämpas. En perverterad form av rättvisa råder där en grupp som anses "underordnad" alltid har rätt, medan den som är "överordnad" ska hålla tyst och foga sig. Ifrågasättande av denna ordning betraktas som förtryck och en form av strukturellt våld. Att detta leder till konflikter är inte underligt.
Elitistisk feminism
Denna feminism är elitistisk och bryr sig inte om vanliga kvinnors situation och problem. Exempelvis motarbetas privata alternativ inom vården, trots att all erfarenhet visar att de ger kvinnor en bättre löneutveckling. Oron som kvinnor uttrycker för när det gäller tryggheten i samhället misstänkliggörs och brunsmetas. Det högst verkliga förtryck som kvinnor i segregerade områden beskriver avfärdas som fantasier, överdrifter eller ibland ännu värre, som att avsändarna är nån sorts förrädare, "husblattar" och liknande.
Det här är det sämsta som kunde hända Sverige. Samtidigt som landet blir alltmer heterogent och vi mer än någonsin behöver enas kring och stå upp för de mest grundläggande rättigheterna om frihet och trygghet, så har vänsterfeministernas splittrande destruktiva agenda haft genomslag på bred front.
Feminismens utveckling och påverkan har förhindrat en samhällsdebatt med klarspråk. Den har bromsat politik för att hantera den nya och svåra situation vi har i Sverige med en stor inflyttning och stort tryck på samhällsservicen, bostäder med mera. Inte minst kostar den mycket pengar för skattebetalarna, pengar som behövs till annat.
Att det finns extremister och aktivister får man acceptera, men att deras irrationella agendor och dogmer styr landet måste förhindras. För detta krävs politiker med ryggrad som står på sig för vetenskap, rationellt tänkande och som har en vilja att se och förstå vanliga kvinnors situationer och problem.
Josefin Utas
jämställdhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
Carolin Nielsen
vårdpolitisk talesperson Medborgerlig Samling