Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Felfinnare med öra för orkestern

    Tonsättaren Britta Byström hyllas för sina orkesterverk. Själv lyssnar hon efter misstagen i dem. Så att nästa kan bli bättre. - Det är lite som jakten på det perfekta stycket som hela tiden väntar längre fram, säger hon.
    Britta Byström är uppe med tuppen. Sedan ett par veckor är hon tvåbarnsmamma och nyfödda dottern kräver tillsammans med 1,5-årige sonen det mesta av hennes uppmärksamhet. Följaktligen har det inte blivit mycket komponerat på sistone.
    - Inte precis just nu. Nu är jag mammaledig, berättar hon på telefon medan lugnet ännu hägrar i bostaden denna sommarmorgon.
    Sex av hennes verk kan höras på nyligen utgivna skivan Persuasion, det äldsta skrivet i mitten av 90-talet när hon som 19-åring just börjat på musikhögskolan och det yngsta från förra året. Kritiken har genomgående varit god och hon lyfts fram som en av samtidens intressantare unga tonsättare.
    Britta Byström gläder sig, men konstaterar samtidigt att skribenterna inte har så stort utrymme och att mycket är inspirerat av sånt hon själv sagt eller skrivit. Orden är ofta en eftergift, menar hon och fäster inte så stor vikt vid att hon ofta döper orkesterverken med titlar som har litterär anknytning.
    - Stycken måste ju heta något. Ofta växer det fram efterhand som jag komponerar eller rentav efteråt, säger hon.
    - Jag skulle önska att människor lyssnade mer på musiken och mindre på vad tonsättare säger, inklusive vad jag själv säger.
    Visst läser hon mycket, men den främsta inspirationskällan är musik. Hon lyssnar mycket på de klassiska mästarna, men också på vad hon själv har skrivit.
    - Genom att lyssna på det jag senast skrev och leta efter sådant som misslyckats får jag inspiration att skriva något ännu bättre nästa gång.
    Hon berättar att hon har lättare att kommunicera med musikerna än med dirigenten, att hon skriver ur orkesterns kärna. Det hänger ihop med att hon själv länge ville bli professionell musiker, menar Britta Byström som började spela trumpet som liten. Ganska snart och utan särskild dramatik gled hon över till att skapa melodier själv eftersom hon tyckte att det var kul.
    Det är det fortfarande, men också hennes yrke. Hon säger att hon ägnar sig åt det av vana och utan att fundera över drivkrafter. Men en delförklaring till musikens uppkomst är hennes smak för utmaningar. Före varje nytt stycke målar hon upp en speciell vision och sporras av att försöka infria den, är nyfiken på hur det ska låta och inte minst på om hon ska hinna bli färdig i tid.
    Så snart hon kan ska hon återuppta jakten på det perfekta orkesterverket. Arbetslokalen ligger någon minuts promenad från lägenheten i ett innerrum i en liten affär för barnkläder. Butiken är bara öppen mitt på dagen så hon kan jobba i fred på för- och eftermiddagar. Eftersom den är så liten har hon inte plats för något piano, som hon tidigare utgått från, utan använder i stället en synt.
    - I grunden är det samma instrument, bara att det har en sladd i väggen, och jag tycker kanske att det är en mindre charmig arbetsmiljö. Men för musiken har det inte inneburit någonting eftersom jag komponerar orkestermusik.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.