Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Med 1994 års läroplan infördes ett nytt sätt att se på kunskap som innebär att varje individ skapar sin egen kunskap. Detta är en revolutionerande tanke som borde föranlett de styrande att kompetensutveckla Sveriges lärarkår ordentligt, skriver debattören.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Fel fokus i skoldebatten

    Skolans problem i det postmoderna samhället är varken brist på betyg, disciplin, pengar eller personal. Nej, det grundläggande problemet är att lärarna inte fått den kompetensutveckling de behövt för att införa den läroplan som började gälla 1994, skriver skolpedagog Cecilia Bjuggren.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Skolan är viktig för hela samhällsutvecklingen så den förtjänar verkligen sin plats i debatten. Vad som är graverande i denna debatt är att den förs på ett så ytligt plan och ganska ofta på ett känslomässigt plan, i stället för på ett sakligt, forskningsbaserat plan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi vet alla att skolan i ganska många år stått inför stora problem när det gäller måluppfyllelsen – att för få elever får betyg och att den allmänna kunskapsnivån sjunker i internationella jämförelser. Utan ett uns av eftertanke eller självinsikt börjar då politiker och andra debattörer att kräva betyg i de lägre åldrarna, större disciplin i skolan och en del andra insatser för att åtgärda problemen. Lärarna repeterar sitt mantra sedan 30 år tillbaka i tiden: mer pengar, fler lärare, så ordnar sig allt.

    Ingen kompetensutveckling

    För mig är detta en fullkomligt oväsentlig diskussion (nästan). Skolans problem i det postmoderna samhället är varken brist på betyg, disciplin, pengar eller personal. Åtminstone inte i första ledet. Självklart skulle verksamheten må bra av ökade resurser men det är inte där skon klämmer. Nej, det grundläggande problemet är att lärarna inte fått den kompetensutveckling de behövt för att införa den läroplan som började gälla 1994.

    Jo, ni läser rätt. I och med 1994 års läroplan infördes ett nytt sätt att se på kunskap, en ny definition, den så kallade konstruktivismen som innebär att varje individ skapar sin egen kunskap. Detta är en revolutionerande tanke som borde föranlett de styrande att kompetensutveckla Sveriges lärarkår ordentligt. De då nya betygen bygger på denna kunskapssyn och kräver ett helt nytt sätt att undervisa på. Skolan har förändrats i grunden men inte sättet vi möter elever på eller det sätt vi undervisar på. Kunskapsmängden i världen fördubblas på ett par år. Kunskap kan bli gammal och ointressant på ett par års sikt – det gäller att skolan hänger med här, även om basfärdigheter alltid kommer att hålla sin plats.

    Det gäller inte längre för elever att upprepa, likt papegojor, vad läraren sagt. Det handlar i stället om att visa förståelse, kunna förstå begrepp, analysera fakta och dra slutsatser. Det handlar om elever som måste få diskutera, reflektera och tillämpa sina nyvunna kunskaper inom nya områden. Dessa så kallade förmågor är livsviktiga för en positiv samhällsutveckling.

    Förutom dessa grundläggande förändringar i synsätt möter alla lärare i dag elever som lever i dagens verklighet med allt vad det innebär av snabba kommunikationer och impulser i ett antal som de flesta lärare endast kan räkna sig till, knappast förstå. Det är i denna verklighet, elevernas verklighet, som lärarna ska verka, inte i den som förhärskade när de själva gick i skolan.

    Skolans problem är delvis organisatoriskt: varför tror vi att alla som är födda samma år ligger på samma utvecklingsnivå? Varför fortsätter vi att bygga skolor som man gjorde på 1800- talet efter de så kallade klosterskolorna där man hade många stora salar. Pedagogiskt är lokalerna väldigt ineffektiva. Varför lyssnar ingen på forskningsresultat inom pedagogiken? Hur skulle det se ut om vi inte tog till oss de senaste rönen inom medicinsk forskning?

    Väldigt goda resultat

    Vi måste också förtjäna respekt och auktoritet genom att visa respekt och auktoritet och vi måste inbjuda eleverna till delaktighet i sitt eget lärande. Att ta ansvar måste man få lära sig och ansvar tar man när man förstår. Det görs många goda insatser i denna anda på många ställen i vårt land men dessa får väldigt lite uppmärksamhet i media.

    Jag har själv arbetat med skolutveckling under ett antal år i denna anda och på de enheter jag varit har resultaten blivit väldigt goda – utan vare sig mer pengar eller personal. Kontentan av ovanstående blir alltså att det mer handlar om ett förhållningssätt/undervisningssätt från skolans sida mer än om lagar, regler och resurser av olika slag. All modern pedagogisk forskning, både i Sverige och utomlands, stöder min uppfattning. Och jag har väldigt svårt att förstå att vare sig politiker eller lärare använder sig av forskningsresultaten i debatten. Man fortsättet med sina olika mantran och har svårt att höja blicken från sin egen skoltid. Vi kommer såklart att fortsätta kräftgången om vi väljer att stödja våra argument på känslor och tyckande i stället för på saklig grund.

    Cecilia Bjuggren

    högstadielärare och utvecklingsledare, Lund