Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Genusforskningen har numera som mål att på lång sikt upphäva begreppen ”man” och ”kvinna”. Därmed blir naturligtvis idén om jämställdhet mellan kategorierna ”män” och ”kvinnor” närmast ett hinder, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Lisa Thanner

Fel av staten att stötta genusforskningen

Debatt De särskilda medel till genusforskning som finns i dag bör avskaffas. Dessa kan i stället reserveras för ökad satsning på forskning om jämställdhet där genusforskare får ansöka om forskningsanslag på lika villkor med forskare som arbetar från andra teoretiska perspektiv, skriver professor Bo Rothstein.

I regeringskansliet arbetas nu med nästa stora forskningsproposition. Som brukligt är har man tillsatt en forskningsberedning som fungerar som departementsledningens diskussionsforum för hur svensk forskningspolitik skall utvecklas i framtiden. Frågorna inom detta område är inte enkla dels eftersom forskningspolitik har att avväga vad som är skäliga krav från statsmakterna gentemot forskarsamhället i förhållande till kraven på forskningens autonomi.

Ett område där detta kommit att rent principiellt bli särskilt intressant gäller jämställdheten. I sin strävan att öka jämställdheten har denna regering liksom tidigare socialdemokratiska regeringar valt att satsa betydande medel på genusforskning. Man har anslagit särskilda medel för detta område och det har inrättats forskarskolor och många specialinriktade program och centrumbildningar för att stödja denna forskning.

Till detta kommer att man har inrättat en särskild myndighet – Nationella sekretariatet för genusforskning – som har i uppgift att värna om och stödja denna forskning.

Allt detta är gjort i bästa välmening som ett sätt att stödja forskning för att åstadkomma ett mera jämställt samhälle och mera jämställdhet inom forskarvärlden. Detta är i sig mycket lovvärt – personligen hyser jag inga som helst tvivel om att levnadsvillkoren i världens länder, inte minst för barn och ungdomar, kraftigt skulle förbättras av ökad jämställdhet. De empiriska beläggen för att så är fallet är numera överväldigande.

Tar avstånd från ökad jämställdhet

Till mångas förvåning har emellertid dagens genusforskare i stor utsträckning kommit att ta avstånd från idén om ökad jämställdhet. Det kan låta paradoxalt, men i en artikel i tidningen Universitetsläraren 2008 gick ordförande och vice ordförande för svenska genusforskarförbundet till kraftigt angrepp mot dåvarande utbildningsministern för att han argumenterat för att satsningen på genusforskning motiverades av jämställdhetsskäl. Genusforskarna menade att man inte alls ville förknippas med regeringens strävan mot ökad jämställdhet.

Synar man detta argument i sömmarna hittar man en intressant motivering. Genusforskningen såsom den kommit att utvecklas har numera som mål att destabilisera och på lång sikt upphäva begreppen ”man” och ”kvinna”. Eftersom man har som huvudidé att kön inte är något biologiskt bestämt utan något som är ”socialt konstruerat” laborerar man numera med många olika sexuella och könsmässiga identiteter – jag tror det numera är närmare dussinet. Därmed blir naturligtvis idén om jämställdhet mellan kategorierna ”män” och ”kvinnor” närmast ett hinder eftersom jämställdhet i praktiken innebär att man ser efter hur många av dessa två ”biologiska typer” som finns i och utanför olika maktpositioner. Sådan ”biologisk kroppsräkning” vänder sig genusforskningen numera emot vilket därmed i realiteten innebär att man blivit irrelevant för de som anser att ökad jämställdhet är viktigt.

Isolerat sig från övrig verksamhet

Det andra skälet för varför genusforskningen kommit att motverka strävan mot ökad jämställdhet är mera organisatoriskt. I realiteten har satsningarna ovan lett till en isolering av denna forskning från övrig verksamhet vid universitet och högskolor. I stället för att berika andra ämnen och tillföra dem ett enligt min mening ofta synnerligen välbehövligt jämställdhetsperspektiv vad gäller val av frågeställningar och problemområden, har unga forskare med detta intresse isolerats till de särskilda genusforskarmiljöerna.

Detta är med stor sannolikhet inte bra för genusforskningen eftersom det skapar ”grupptänk” och gör att man kan undandra sig från den i forskningssammanhang helt nödvändiga kritiska granskningen. Men det är inte heller bra för alla övriga ämnen eftersom man går miste om viktig kompetens vad gäller jämställdhetsfrågornas betydelse.

Som varm anhängare av forskningens autonomi har jag inget att invända mot att forskare väljer att arbeta utifrån genusteorins premisser. Men det är något helt annat som nu skett att statsmakterna i praktiken tagit ställning för och starkt stött ett särskilt teoretiskt perspektiv på frågan om jämställdhet.

Man kan jämföra detta med att staten skulle ta ställning för en särskild teori inom matematik, nationalekonomi eller statsvetenskap. Detta är vanskligt, inte minst för att teorier kommer och går.

När jag var ung forskare stod marxismen högt i kurs inom exempelvis sociologi och historia men så är knappast längre fallet. Till bara för några år sedan var neoklassisk teori gängse inom nationalekonomin men denna har nu fallit i vanrykte och kommit att ersättas av dels teorier som betonar de politiskt-administrativa institutionernas betydelse, dels av mera beteendevetenskapliga angreppssätt.

Bisarrt ställningstagande

Statsmakterna har, inom vissa gränser, rätt att bestämma vilka problemområden som skall erhålla finansiering men frågor om val av teorier och metoder skall enbart vara en angelägenhet för forskarsamhället. Tanken att skillnader mellan könen skall ses som ”sociala konstruktioner” kan säkert ha fog för sig, men det kan också teorier som bygger på psykologiska, biologiska, ekonomiska och många andra idéer.

Det är naturligtvis bisarrt att vi har en statlig myndighet som inom ett forskningsområde tar ställning för just en särskild teori. Man kan knappast föreställa sig hur detta skulle sett ut inom till exempel klimatforskningen eller forskningen om stamceller.

Avskaffa de särskilda medlen

Som ledamot av forskningsberedningen har jag därför föreslagit två saker. Dels att man bör kraftigt förstärka jämställdheten inom forskarsamhället genom att införa krav på jämställdhetsrevisioner av större forskningsprojekt. De som tilldelas omfattande forskningsmedel måste helt enkelt redogöra för vilka åtgärder de har vidtagit för att åstadkomma en jämställd besättning av sina projekt. Dels att de särskilda medlen till genusforskningen, på samma sätt som nyligen skett i Norge, avskaffas. Dessa kan då lämpligen reserveras för ökad satsning på forskning om jämställdhet där genusforskare får ansöka om forskningsanslag på lika villkor med forskare som arbetar från andra teoretiska perspektiv.

Bo Rothstein

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av regeringens forskningsberedning

Bild - 2

I dag erbjuds genusvetenskaplig grundutbildning vid tio högskolor. Många universitet ger också forskarutbildning inom ämnet genusvetenskap.

Genusforskning bedrivs dels inom ämnet genusvetenskap dels som integrerad i andra ämnen som sociologi, litteraturvetenskap och statskunskap.

2010 fanns 15 professorer, 27 forskare och 73 doktorander i ämnet genusvetenskap. I den integrerade genusvetenskapen fanns 7 professorer, 4 forskare och 29 doktorander.

Källa: Nationella sekretariatet för Genusforskning, Göteborgs universitet.

Mest läst