Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Frågan är då vad det är i True crime, som får sådant gensvar hos läsare, lyssnare och tittare? Varför vill vi höra en människa som är utom sig ringa till SOS?", skriver Ingrid Bosseldal. Bild: Hasse Holmberg / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fascinationen för true crime är inget nytt

Genren må vara ny, men knappast drivkrafterna bakom vår fascination. Ingrid Bosseldal funderar över varför vi inte nöjer oss med fiktiva deckare.

På SVT play finns de numera ordnade under en egen rubrik: True crime. Det handlar om verkliga mordfall, äkta utredningar och möjligheten att följa ”riktiga människoöden i brottens skugga”. Inom litteraturen och journalistiken har genren en lång historia. Inom strömmad tv, poddar och även radio är den av nyare datum – samtidigt som den, med serier som Making a murderer och poddar som Serial, eller, för att ta några svenska exempel, mycket av det som görs av P3 dokumentär och Veckans Brott, snabbt nått en jättestor publik.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

April 2007. Brendan Dassey i Making a Murderer, dokumentärserien skriven och regisserad av Laura Ricciardi och Moira Demos. . Bild: Dan Powers

True crime är en sorts glänsande utväxt på den kropp av berättelser som i min ungdoms veckotidningar lanserades som veckans brott, världens värsta seriemördare eller rätt och slätt mord vi minns – ofta bildsatta med korniga svart-vita bilder ur familjealbum och brottsutredningar och helt utan det drivna berättande och estetiska raffinemang som emellanåt kännetecknar genren idag (Sveriges Radios True crime-dokumentär Hästgården, om makt, övergrepp, offer och processer som får människor att blunda där de borde stirra, är exempelvis min absolut mest drabbande och perspektivvidgande kulturupplevelse 2018).

True crime-genren är på ett sätt ny, men också jämngammal med den samhällskritiska journalistiken. På 1800-talet var brottsjournalistiken ett medel för journalister som ville utmana rådande normer. I början av 1900-talet hade den blivit ett sätt att sälja tidningar. Något som i sin tur ledde till heta debatter inom journalistkåren. Var gick gränsen för vad man fick skriva?

Den gränsen debatteras fortfarande. Kanske inte minst i förhållande till dagspressen, där brottsjournalistiken på senare år svämmat över alla möjliga bräddar inklusive den som tidigare skilde kvälls- från morgonpress och dömd brottsling från misstänkt. Samtidigt verkar det som att slimmade redaktioner och resursbrist fått undersökande journalister att vända sig till True crime-genren för att där kunna gräva både bredare och djupare.

LÄS MER: Massor av intressanta gäster i GP:s mässmonter

Frågan är då vad det är i True crime, som får sådant gensvar hos läsare, lyssnare och tittare? Varför vill vi höra en människa som är utom sig ringa till SOS? Varför vill se mördarens ansikte när det spricker och går sönder? Varför är vi inte jättenöjda med att bara se och läsa fiktiva deckare?

Det finns långtifrån några entydiga svar på detta. Viss forskning ser True crime som en sorts bearbetning och ibland upptrappning av politiska dilemman i samtiden. Andra ser det som ett sätt för individen att få kicka på adrenalin. Ytterligare andra menar att det, särskilt hos kvinnor (som är överrepresenterade bland läsare, tittare och lyssnare), är ett sätt att handskas med risken för att själv bli offer. I det sistnämnda fallet skulle konsumtionen av True crime kunna jämföras med en självförsvarsutbildning: kvinnan försöker av dessa fatala exempel lära sig känna igen varningstecken, undvika farliga situationer och fly innan det är för sent.

Veckans Brott i SVT med kriminologiprofessorn och författaren Leif GW Persson och programledaren Camilla Kvartoft. . Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Vrider vi blicken i en mer historisk riktning, skulle förklaringen möjligen kunna vara att vi, sedan rättsväsendet isolerat sig och upphört med publika riter utförda på brottslingens egen kropp , (skampålar, spöstraff, avrättningar), behöver en ny form av närkontakt med brottsling, offer och rättskipning. Och att True crime kan erbjuda oss just det.

Men som sagt. Ingen verkar riktigt veta. I alla fall inte mer exakt än som den svenska medieforskaren Ester Pollack uttryckt det, människor har genom hela historien dragits till ondska och verkliga brott.

Fotnot:

Thomas Bodström, aktuell med boken Sommarstugemordet i Arboga, gästar GP:s monter kl 13.30, lördag 29/9

Seminariet True crime: en allt hetare genre arrangeras kl 14.00, söndag 30/9, scen F5. Med Thomas Bodström (Svenska brott – Sommarstugemordet i Arboga), Joakim Palmkvist (Den vedervärdige boktjuven) och Pernilla Ericson (När du vänder dig om).

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.