Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
645059.jpg

Bild: Bild: Elisabeth Alvenby

Fanny Ambjörnsson | Rosa – den farliga färgen

Nöje Lättillgängligt och levande skriver Fanny Ambjörnsson om den rosa färgens nutida laddning. Elin Grelsson har läst.

Bok

Bok

Fanny Ambjörnsson

Rosa – den farliga färgen

Ordfront

Sommaren när jag skulle börja sjuan målade jag om mitt flickrum. De rosa väggarna täcktes över med mörkblå färg, som en markering gentemot barndomens naivitet då jag stegade in en tonårsvärld av sorgsen popmusik och ångestfyllda dagboksanteckningar. Symboliken i målandet av flickrummet är bara en av alla personliga reflektioner som dyker upp i läsningen av Fanny Ambjörnssons Rosa – den farliga färgen. En så oansenlig färg som rosa rymmer mycket mer än vad man kan tro om både kön, klass, etnicitet och sexualitet.

Rosa är femininitetens färg framför andra och som sådan både bespottad och problematiserad. Särskild gammal är inte uppdelningen. I västvärlden var det först på 1950-talet som rosa blev en kvinnomarkör. Innan dess hade den snarare varit manligt kodad, som en variant av den röda färgens krigssymbolik. Varför förändringen uppstod är oklar. Kanske var det så enkelt som att blått blev en mansfärg och rosa därför blev kvinnligt för att behålla könsuppdelningen. En annan förklaring är att konsumtionssamhället resulterat i en ökad uppdelning mellan flick- och pojkkläder. Fram till för ungefär hundra år sedan kläddes barn av båda kön i klänningsliknande koltar.

Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gjorde sig redan med avhandlingen I en klass för sig (2004) känd som en ovanligt lättillgänglig akademiker. Till viss del beror det säkerligen på Ambjörnssons sätt att utforskande ställa sig mitt i vardagen. I sin avhandling intervjuade hon elever på samhälls- respektive barn- och fritidsprogrammet om hur ungdomarna skilde sig åt. Det blev en närgående studie av klass och identitet, i en kontext som de flesta kunde känna igen sig i. På samma sätt utforskar hon nu färgen rosa och dess laddning genom intervjusamtal i ett nutida Sverige.

Det handlar också om Ambjörnssons ansatser. Det är tydligt att hon ställer sig på läsarens sida i sitt sökande efter svar. I stället för att komma med fasta slutsatser, arbetar hon hela tiden prövande. ”Ett möjligt svar är” och ”En annan förklaring” är vanliga meningsinledare. Hon vrider och vänder på teserna, ställer dem ibland mot varandra. I Rosa – den farliga färgen diskuterar hon med småbarnsföräldrar, barn, välklädda finansmän i rosa skjortor och feministiska aktivister som använder färgen i sin politiska rörelse. Intervjuerna blir ett levande underlag för teserna och gör det även enklare för läsaren att fundera själv.

Vari består den rosa färgens nutida laddning? Ambjörnsson börjar i det mest uppenbara: Små flickor som kläs i färgen för att markera könet och som inte sällan själva utvecklar en förkärlek för rosa prinsessor, spets och tyll. Hon intervjuar småbarnsföräldrar med en kluven inställning till könsmarkerade kläder, i synnerhet de som är rosa. Merparten av föräldrarna tillhör en genusmedveten medelklass, upprepar att färgen signalerar en problematisk passivitet och gullighet men känner sig nödgade att ta emot rosa kläder från släktingar eller köpa liknande plagg då marknaden är så tunnsådd i övrigt.

Ambjörnsson visar skickligt hur föräldrarna å ena sidan värjer sig mot prinsessklänningar, men samtidigt gärna vill att kläderna ska ha någon form av diskret könsmarkering. Att klä sina pojkar i rosa plagg är också helt uteslutet, medan en blå tröja på en flicka inte är ett problem. I samma utforskande ton samtalar hon med barn om deras kärlek eller hat gentemot den rosa färgen. Det är fascinerande läsning när barn i förskoleåldern får resonera kring varför pojkar inte kan ha rosa och varför man som tjej kan känna sig tuff i en rosa klänning (”man väcker uppmärksamhet”).

En av bokens styrkor är hur den ständigt förekommer nya frågeställningar som dyker upp. ”Pojkarna då?” antecknar jag i marginalen innan jag vänder blad och hittar ett utförligt resonemang om hur flickiga pojkar nedvärderas på ett annat sätt än pojkflickor. ”Man växer ifrån rosa”, tänker jag i intervjuer med barn och hittar sedan flertalet intervjuer med äldre flickor som konstaterar att det är en barnslig färg. Likaså bidrar den med många fler perspektiv än det givna kring kön, exempelvis kring att framgångsrika män gärna bär färgen och hur den på så vis även är en klassmarkering.

Förtjänstfullt blandas intervjuer med analyser utifrån en rad teoretiker. Här ryms bland annat Michel Foucault, Judith Butler, Yvonne Hirdman och Pierre Bourdieu, utan att det någonsin blir tungrott och alltför akademiskt. I stället använder Ambjörnsson de teoretiska källorna på enkla och illustrativa sätt, som i sig ökar förståelsen för forskarnas resonemang. Det är en folkbildningsgärning att lyckas få snåriga teser från poststrukturalister och sociologer att bli lättillängliga. Rosa – den farliga färgen blir på så vis inte bara en socialantropologisk studie kring vårt förhållningssätt till en laddad färg, utan lika mycket en god introduktion till tankar kring hur normer samverkar och formar oss.

645049.jpg

Född 1973.

Socialantropolog, verksam vid Stockholms universitet.

Har tidigare skrivit I en klass för sig (2004), samt varit medförfattare till Ett hjärta i jeans. Och andra texter om tjejer och tjejers grejer (1997) och Uppror pågår – feminister i tre generationer (1999).

Medverkar också i antologierna Behag och begär (1998), Sexualitetens omvandlingar (2003) och Vad är queer? (2006).

Mest läst