Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

000korp.jpg
Johan Karlberg och Freddie Wadling i Korpen på Stadsteatern.

Familjeskräck med<br> lysande Wadling

Stadsteatern satsar på skräck. I lördags var det premiär för Korpen, en skräckcabaret om Edgar Allan Poe. Sven Rånlund har sett en uppsättning som hackar på slutet men som samtidigt innehåller flera noveller som blivit utmärkta sketcher.
Om man betänker att Stadsteatern satsat stort på nyskriven och jämställd teater under spelåret, då är en skräckcabaret om Edgar Allan Poe med musik av Lou Reed och Rammstein en rätt otippad säsongsavslutning. Men Korpen, i Sven-Åke Gustavssons regi, bugar inte inför en manlig klassikerkanon. Det är kvinnorna som står fram, drivande i espri och teknik, trots bombastiskt rockkomp och en nästan självlysande Freddie Wadling.

Men varför rota i Poes febriga hjärna? Går man till föreställningens källa, Lou Reeds The Raven (inspelad i samband med Robert Wilsons uppsättning POEtry i Tyskland 2001), hittar man huvudnyckeln i texthäftet. Reed skriver att Poe är mer aktuell i vår paranoida epok än i hans eget 1800-tal: "I have reread and rewritten Poe to ask the very same questions again. Who am I? Why am I drawn to do what I should not?" Edgar Allan Poes arv är inte bara skräckhistorierna, hans poesi och kortprosa bågnar av sublima skildringar av begär, destruktivitet, melankoli, skam, rädslor.

Nu bör det sägas att Stadsteaterns uppsättning tar lätt både på samtidens själskrämpor och Poes poetiska estetik. Och vad gäller skräck är det inte värre än i spökhuset på Liseberg. Lägg därtill ett musikarrangemang som till stor del låter som smurf-metal och Lordi-rock så förstår ni att hela släkten är välkommen. Poe är gisslan, tolkad mer än en aning förenklat. Men accepterar man lättsinnet är Korpen god underhållning, en smittande rockshow med högt tempo och låtar som klistrar sig fast.

I denna musikdramatiska berättelse är Freddie Wadling så central att han tronar i tung fåtölj på en modul mitt på scenen. Han är Sångaren som sjunger Lou Reeds låtar; han är Freddie som sig själv; han är Freddie som Poes döde far; han dyker till och med upp som plastskalle och lunchbox. När hans opolerade autenticitet bryter igenom, ställs den övriga ensemblen i avslöjande ljus. Särskilt skaver det mot uppskruvat skådespel, som tyvärr inte saknas. Wadlings scenaura är visserligen framskjuten, men ändå en fixpunkt: fysiskt dämpad, expressiv, himmelsk i balladerna där rösten får rymd.

Per-Anders Ericson spelar Edgar Allan Poe i krämig outfit: plysch, krås, skinnbralla, rävboa. En drinkare, älskare, fattig författare, så mycket förstår man. Men närmare än de spökande släktingar kommer man inte hans morbida fantasivärld. Det biografiska porträttet gör halt vid litteraturen, även om Ericson ger honom must i scenerna ur hans noveller och liv. Ruth Vega Fernandez, bland annat som hans 13-åriga hustru, är ett magnetiskt rivjärn i underklänning. Carina Boberg gör en göteborgsängel på snusen värd halva biljetten.

Knappt två och en halv timme är inte mycket för att fånga både livet och konsten, förutom riva av en rejäl knippe låtar. Den dramatiska bågen känns bitvis hackig, slutet forcerat.

Men flera av novellerna är underbara sketcher. Klassiska skräckisar som Huset Ushers undergång och Det skvallrande hjärtat ingår förstås, i den senare med Åsa-Lena Hjelm som obetalbar slaktare med öronsus. Knasroliga scener finns också, som Anna Persson och Johan Karlberg i ekivok näskontakt i Lionizing och den surrealistiska Samtal med en mumie där en balsamerad Karlberg freakar loss till Downliners Sects Little Egypt.

Men att placera Poe i ett slags Rhapsody in hårdrock tycker jag är synd, det skär sig. Riktigt lysande är däremot Jonas Myrstrand & co:s finkorniga filmsekvenser à la Dr. Caligaris kabinett. Där, och tidvis i Freddies sång, klarnar mörkret i egen rätt.
Mest läst