Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/20

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Familjen lever bland loppisfynd och arvegods

    Alexandra Weilenmann har sitt eget sätt att inreda. Hon faller ofta för det som andra ratar och tycker är fult. I hennes ögon blir tingen plötsligt vackra och får nytt liv. Välkommen till familjen som lever bland loppisfynd och arvegods.

    Kanske det började med tingen de ärvde och föräldrarnas syn på det materiella. Både Alexandra och hennes man Kaspar har ett grundmurat intresse för gamla ting. Kaspars mamma kommer från Danmark vilket i sin tur gjort att resorna över sundet har blivit många och att dansk design fått ett alldeles eget rum i deras hjärtan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Relationen till Danmark och våra besök där, främst hos Kaspars mormor, har påverkat oss mycket. Allt är liksom lite snyggare där, alltifrån porslin och inredningsdetaljer till elkontakter och hustak. God design genomsyrar allt. Varje sommar sedan vi träffades har vi bilat runt i Danmark och det har blivit en del inköp på loppisar och antikaffärer genom åren.

    Att dansk design står högt i kurs är tydligt. Ibland lätt och ibland lite svårare att förstå. Hans Wegners stolar CH29, är självklara att lyfta fram som exempel på den goda estetiken. Men servisen Sonja från Söholm på Bornholm skulle säkert få en del att backa. Alexandra ser annorlunda på den grå keramiken med bruna stänk.

    – Ja, kopparna är egentligen ganska oansenliga, enkla i formen men väldigt hemtrevliga och dessutom behagliga att dricka ur. Den tillhörande tekannan är ett av mina absoluta favoritobjekt, en helt formfulländad, rund och bullig sak som man blir glad av att titta på.

    Behöver tilläggas att Alexandra samlat på sig hela servisen?

    Alexandra och Kaspar bor i Björkekärr i en villa från 50-talet på nästan 300 kvadratmeter. De har två barn, Lo som är sex år och Eben som är tio. Och för alla, stora som små, är det begagnat som gäller. Många leksaker handplockas på loppis och barnen gillar det. Dessutom tycker deras kamrater att det är spännande. Lite annorlunda.

    Alexandra har en särskild faiblesse för gamla böcker.

    – Se så vackra pärmar och tryck och så sköna att ta på, säger hon och smeker en bok som handlar om djur. Barnen tycker det är roligt att titta i dem.

    Hos familjen Weilenmann finns inga möbler som är barnförbjudna.

    – Hur kan ni ha vita soffor? Ni som har barn, brukar folk fråga. Men det är ingen konst. Sofforna kommer från IKEA och klädseln är avtagbar så det är bara att tvätta.

    Sofforna ja, är det enda nyköpta liksom matsalsbordet.

    – Vi letade länge efter ett bord som skulle passa till Wegnerstolarna, både vad gällde formen och storleken. Till slut hittade vi ett i en möbelaffär med nytillverkade möbler, berättar Kaspar.

    – Min mamma, fortsätter Alexandra, är väldigt nostalgisk och slänger inte en endaste liten pryl. Så jag har vuxit upp omgiven av saker med historia. I Kaspars familj stod kulturen i centrum, och det viktigaste i hemmet var böckerna och musikinstrumenten.

    Mycket riktigt har Alexandra och Kaspar inrättat ett rum som hommage till Kaspars föräldrahem, bestående av en konsertflygel från Bechstein och en gammal orgel. Intill står bokhyllan som Alexandras farfar Stig byggde av gammalt båtvirke och för henne är den ett starkt minne från barndomens lässtunder.

    Bok- och musikhörnan utgör ena delen av husets stora vinkelrum. I andra änden ligger den så kallade Legobaren. Husets förre ägare var en känd mediapersonlighet i Göteborg med stort sällskapsliv. Fortfarande pratas i kvarteret om när han hyrde hem ett piano. Charlie Norman och Sonya Hedenbratt skulle komma på besök. Stunden är förevigad på bild som nu hänger i den gamla baren tillsammans med drinkrecept. Men, nu har barnens legobitar tagit över. Längst in i vinkelrummet står en gammal chippendalehistoria i grön sammet där de kan vräka sig med kompisar.

    Gammalt arvegods ska behandlas med respekt men det gäller också att våga förändra. För Kaspars mormor var flygeln, kelimmattan som låg under den och en målning en helig treenighet som nu är uppbruten. Mattan har hamnat under husets klo, den kultförklarade Muslingstolen.

    Alexandra och Kaspar har två av dem. Den ena stod i Alexandras föräldrars garage och den andra är auktionsfynd. Clam-chair, som den också kallas, är designad av den danske arkitekten Philip Arctander år 1944 och har blivit ett hett objekt på auktionsmarknaden bara de senaste åren.

    Köksinredningen är Poggenpohl, original från 1960-talet. Solgula persienner matchar keramik i gult. Trebenta Myran, som barnen nu lärt sig sitta på, och på bordet det generöst tilltagna fruktfatet i trä, utskuret som en päronhalva fulländar miljön. Fruktfatet är köpt på loppmarknad i Holland på Kungens dag som firas där varje år.

    Intresset för loppis har alltid funnits men började på allvar när Alexandra var sjukskriven för ett år sedan. Året innan hade de köpt huset och det fanns massor att göra. Vad som skulle bli hennes terapi var självklart, renovering och loppisbesök tre till fyra gånger i veckan.

    Och då gick det som det gick. Hon köpte på sig för mycket. Samlingen Aladinlyktor, till exempel, tog plötsligt över. Men, för Alexandra, docent i tillämpad it (hur man använder mobila tjänster och teknologi), var lösningen enkel. Hon öppnade en webshop och har nu också showroom och butik i källaren.

    Samlandet har förstås att göra med att Alexandra älskar gamla saker men också själva återbruksidéen.

    – Det är något så varmt och personligt med gamla saker, men det fina är också att om man tröttnar på dem så kan man sälja eller skänka. Allt kan vi sälja och detsamma gäller barnens leksaker. Det blir ett kretslopp.

    Rundturen i Alexandras och Kaspars hem blir också ett fortgående samtal om vad som är vackert och vad som är fult. Alexandra håller upp en lykta i keramik som nog de flesta skulle välja bort.

    – Jag kunde först inte bestämma mig om den var ful eller vacker. Men nu tycker jag om den och det är det som är grejen, att jag utmanar mig själv och min smak.

    Fyllt med känsla, loppis och arvegods

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.