Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Familjedrama! | Göteborgs symfoniker musik av Strauss och Bernstein

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Klassiskt

    Klassiskt

    Familjedrama!

    Göteborgs symfoniker musik av Strauss och Bernstein

    Dirigent: Kent Nagano

    Solister: Nicholas Pallesen, Laura Aikin, Beatrice Orler, Carl Unander Scharin och Carl Ackerfeldt sång

    Det var relationsproblem över hela linjen när Kent Nagano tog sig an Richard Strauss Sinfonia Domestica och Leonard Bernsteins relativt tidiga enaktsopera Trouble in Tahiti.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Strauss underbart humoristiska och orkestralt lysande familjeskildring, med konflikter och glädjeämnen, fick naturligtvis all den klangfärg den skulle ha. Det är ju Kent Naganos adelsmärke att locka fram de kvaliteterna ur en orkester.

    Men också, trots det enorma manskapet på scenen, att i varje skede vidga klangen tredimensionellt, i djup, bredd och höjd.

    Därmed blev ingenting påträngande. Det kändes tvärtom nästan som om Konserthusets stora sal plötsligt blivit dubbelt så stor. En underbar effekt av det som en skicklig orkesterledare kan göra med en mycket god orkester.

    Men vad gör man då efter ett intensivt 45-minuters musikaliskt högtryck?

    Kent Nagano hade tydligen själv tänkt sig tanken att byta hundramannaorkestern mot ett tjugotal musiker, men med fortsatt koncentration på mellanmänskliga relationer.

    Kontrasten innefattade även Leonard Bernsteins faiblesse för jazz, men, som programkommentaren påpekade, med det antika ödesdramat inte alltför långt borta.

    Relationen mellan Dinah och Sam gestaltades suveränt, i all scenisk enkelhet, av Laura Aikin och Nicholas Pallesen. Vokalt helt överväldigande i relation till kammarorkestern. Litenheten blev i detta fall en ny uppvisning av genomskinlighetens fördelar för förståelse och scenisk tydlighet. Nicholas Pallesens Sam var bland det bästa jag hört i sångligt hänseende på senare år.

    Kören – trion – markerade, som sig bör, kommenterande inslag i rik musikalisk dräkt, men i en genre som vi sällan får tillfälle höra i Konserthuset. En upplevelse av stora mått!