Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Faktum - en tanke på tvären

I höst fyller tidningen Faktum fem år. Carl-Erland Andersson träffade chefredaktören Malin Kling för ett samtal om svenska medier och vår samtid.

Jag sitter en eftermiddag med tidningen Faktums chefredaktör Malin Kling och diskuterar vad som gjorts osynligt i den mediala debatten, och vad som tvärtom ständigt ställs i vägen. Redaktionen ligger i en före detta affärslokal - en däckfirma, erinrar sig Malin Kling - på Stampgatan mitt emot kyrkogården där de döda tar det lugnt, befriade från den eländiga samtiden. Vore jag troende kunde jag kanske tröstat mig med tanken på en kommande Domens dag, då den arrogante makthavaren blir vägd och befunnen för lätt, den ansvarige politikern konstaterad alltför moraliskt kort i rocken, och dömd därefter. Nu måste jag som alla andra missnöjda förlita mig på en samhällskritik som gjorts mer eller mindre obefintlig, i en medial miljö där "kreativ shopping" propageras som en närmast revolutionär handling. Fast det finns undantag.
- Jag blev journalist för att förändra samhället, säger Malin Kling. Egentligen jobbar jag på att onödiggöra mig själv.

I våras tilldelades Faktum samt systertidningarna Situation Stockholm och Aluma i Malmö Publicistklubbens stora pris med motiveringen att "de ger en röst åt de utsatta och de utslagna i vårt samhälle och vidgar därmed yttrandefriheten." Demokratiska friheter är inget man ges, utan något man tar sig, sa Aldous Huxley, han med romanerna Kontrapunkt och Du sköna nya värld. Även om yttrandefriheten är inskriven i lagen krävs det också att någon utnyttjar den, konkret tar sig friheten, ger den kött och blod, eftersom det är konflikten, inte samförståndet som ger luft, syre och tvärdrag åt demokratin. Faktum är ju som tidning rotad i en speciell situation - de bostadslösas - och Malin Kling menar att en av dess uppgifter, en av många, är att normalisera bilden av den bostadslöse, visa upp den levande individen och inte endast ett diffus kollektiv av utslagna. Det som bara skymtar som ett besvärande inslag i gatubilden, ett officiellt sett smärre socialt problem, ska placeras i fokus.
- Priset i sig var väl inte så fett ...
- Hur mycket var det?
- Tiotusen. Vi delade på trettiotusen med Situation Stockholm och Aluma. Men vi fick ju också uppmärksamhet.
Hon talar med engagemang om Faktums roll i ett samhälle där klassklyftorna blivit allt större; vilket slår mig som numera ovanligt, speciellt bland yngre journalister; så tillhör hon och resten av redaktionen heller inte den grädda som utspätt flyter mellan nyckfulla åsiktskolumner, narcissistiska bloggar och tv-soffor, och fläckar av sig på allting - möjligen är jag nu orättvis. Kanske existerar det verkligen allvarligare problem än klassklyftor, dålig åldringsvård och bostadslöshet - exempelvis bristen på statligt subventionerade toalettstädare åt en karriärhetsad medelklass, för att ta ett av de senaste årens upphettade engagemang.

Dessutom existerar det före detta dokusåpaskådisar som bildar unika partier, vilket tydligen bör beaktas. I jämförelse med dylikt etiketteras sådana som Malin Kling officiellt som proggiga och "patetiska", menar hon själv. Alltså - tillägger jag - som verkligt engagerade, the real thing; på djupet, det vill säga på gatunivån. Autentiska.
Det är ju inte så att vi ordrätt ser det vi ser; utan det vi tillåts se, det den dominerande tanketrenden - politikens och medievärldens samförstånd - ger konturer, gör tydligt. Journalistik kan öppna världen, vidga bilden och vässa verklighetens konturer, men i dagsläget tycks majoriteten av den tvärtom mest stå i vägen, en ohygglig bråte av ytligt fnissiga tv-program, självupptagna bloggare och glänsande tidskrifter - pop! Inte en popkultur i ursprunglig folklig mening, utan snarare tvärtom. Den uttrycker ett slags restaurerad salongskultur, lika långt från elfenbenstornet som från gatan, smartnessen hos ett mellanskikt som ständigt famlar efter sin egen identitet i spegeln, och alltid hindras av en blank yta. Såväl vänstern som högern blir självbespeglande popvänster och pophöger, för det är väl inte på riktigt? Nej, lilla vän, det är bara på låtsas. Det är oftast mycket lättflytande, men - som den hädiske kollegan från 1800-talet Henrik Bernhard Palmaer påpekade - så är detta också korkens uppgift.

Även i denna lättsamma miljö existerar dock undantag; tidskriften Neo exempelvis, den nya borgerlighetens självmedvetna propagandaorgan, och Malin Kling säger - då jag uttalat några sarkastiska ord om den - att Neo åtminstone uttrycker en idé. Det är sant. Hos Neo tas ett par steg tillbaka, inte till ruta ett, det gediget värdekonservativa, men åtminstone till ett krav på äkthet och konsekvens. Restaurerade borgerliga dygder ska där komma till heders igen, efter först vänsterns hädiska säsonger, sen poststrukturalismens isärtagande av verkligheten själv, samt feminismens sabotage av det sedvanliga könsrollsspelet. Om detta kan tyckas allt möjligt, men de hymlar åtminstone inte. Det patetiska där blir i stället attityden av att man gör motstånd mot makten, mot det "politiskt korrekta" - då Neo ju egentligen strikt uttrycker etablissemangets självkänsla.
Faktum blir då i sin tur en del av de bostadslösas självkänsla; det är ju de som säljer den, på gator och torg. Tidningens tankevärld går omkring i kött och blod på stan. Du betalar fyrtio kronor, de lägger tjugo av dem i egen ficka. En del av dem medverkar också i tidningen. Faktum är som Neo, fast från motsatta sidan; idébaserad, men idén utgår från en undre verklighet som den tar ställning för, och till.
Skulle du kunna tänka dig att Faktum såldes som vanlig tidning i butikerna?
- Nej, då skulle hela idén förfelas. Vi är naturligtvis politiska, ett slags vänster kanske, men i så fall en vänster utanför den vanliga höger-vänster-skalan."
En back-to-basic-vänster, kanske; en gatuhumanism. Medievärlden görs alltmer abstrakt; demokratin likaså. Bloggarna - vars kvalitet sannerligen skiftar - tenderar att bli enträget enskilda röster som snabbt ekar undan i det allmänna tjattret. Nej, alla dessa blanka magasin, all denna förhärskande managementprosa, uttrycker inte de "politiskt korrekta" åsikterna (som de ju poserar som kokett heroiska motståndare till) men ett självklart konsensus - "avregleringens", bland annat - som allt mäts mot. Språkbruket, och därmed beskrivningen, gestaltningen av samhället, blir alltmer homogent. Makten bestämmer inte de enskilda tankarna, sa redan gamle Strindberg, utan främst sättet att tänka. Vänstern, högern och liberalerna tänker på samma sätt, och allting stelnar. I så fall är en tidning som Faktum en tanke på tvären. En, kan det verka, nästan primitiv tanke, som anknyter till ett slags demokratins ursprung, det öppna samtalet på gator och torg. Där bleknar postmodernismens icke-autenticitet och verkligheten är tillbaks, obönhörlig som en väderleksförändring.
- Vi vill bli mer drivande, mer rabiata, säger Malin Kling.
- Det vi gör handlar om att försöka justera maktbalansen lite grann. Vi vill bli en gatutidning för hela Göteborg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.