Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Försvaret tjänar på mer klarspråk

I bästa fall kan det beslutade insatsförsvaret förverkligas, dock endast som en kugge i Nato-maskineriet. Vilka konsekvenser drar vi av det?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På förmiddagen den 28 oktober övade två ryska bombplan anfall mot Sverige på internationellt vatten vid Ölands södra udde. Två svenska Gripenplan mötte upp och markerade närvaro. Det var klokt. Inte som i april då ryskt bombflyg övade ostört vid Gotska Sandön mitt framför näsan på ett sovande svenskt försvar. När den ryska björnen kollar om vi är vakna bör vi vara det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men att Ryssland övar mot Nato är inte konstigare än att Nato övar mot Ryssland. Och Sverige står bara formellt utanför Nato. Just nu pågår en stor Nato-övning i Polen och Baltikum med försvarsalliansens snabbinsatsstyrka (NRF). Sverige deltar med åtta stabsofficerare. Det kan kallas för samarbetsnivå, fast riktigt så oskyldigt är det inte. Den 14 oktober godkände Nato Sveriges ansökan om att få bidra till snabbinsatsstyrkan. Nästa år ställer Sverige upp med Gripenplan och minröjningsfartyg. 2015 marscherar ett svenskt amfibiekompani in i NRF.

Det svenska försvaret lider av två trovärdighetsproblem. Dels är den varje år högtidligt deklarerade militära alliansfriheten en allt trängre kostym kring en allt vidlyftigare integration med Nato. Dels är den egna försvarsförmågan så låg att det är meningslöst att analysera den utanför ett Natosammanhang. ÖB:s besked att Sverige på egen hand klarar att stå emot ett begränsat anfall i en riktning under en vecka var välkommet klarspråk.

En naturlig politisk reaktion vore en debatt om alternativen. I stället undviker både regeringen och oppositionen den helt avgörande frågan – Sveriges förhållande till Nato.

Regeringen hävdar att allt är i bästa ordning, vilket det bevisligen inte är. Sverige har nya fina kustkorvetter, som inte kan användas i strid eftersom de saknar nödvändigt luftvärn – för att ta ett enda exempel.

Oppositionen vältrar sig i stället i problembeskrivningar, men vägrar prata pengar. Försvarsutskottets socialdemokratiske ordförande Peter Hultqvist beskriver gång på gång hur kostnaderna skenar och försvarsförmågan krymper. Men den enda skarpa åtgärd han hittills föreslagit är att återinföra allmän mönstring. Den skulle kosta mycket pengar utan att bidra det allra minsta till försvarsförmågan.

Om Hultqvist någon gång talade om hur mycket Socialdemokraterna är redo att höja försvarsanslagen skulle hans ständiga klagan vinna väsentligt i trovärdighet.

Men mer pengar skulle bara göra begränsad nytta. I bästa fall kan det beslutade insatsförsvaret förverkligas, dock endast som en kugge i Nato-maskineriet. Vilka konsekvenser drar vi av det? För vem är dagens dolda medlemskap dolt? Vad är det politiska och militära priset för dolt respektive öppet Nato-medlemskap? Vad tjänar Sverige bäst?

En sådan debatt och gärna utredning vore konstruktiv och verklighetsförankrad. Det kan man inte säga om allmän mönstring till en avskaffad värnpliktsarmé.

GP 8/11 -13