Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hans-Fallada-c-Fotoarchiv-Aufbau-Verlag.jpg
Medlöpare eller pragmatiker? Till skillnad från många av sina kollegor stannade Fallada kvar i Tyskland under hela nazitiden och lyckades också gå vid sidan och få sina böcker publicerade. Han var inte nazist, menar biografiförfattaren Walther, inte heller medlöpare, kanske snarast en pragmatiker som anpassade sig bara så långt som var nödvändigt. Bild: Fotoarchiv Aufbau Verlag

Författaren som stannade kvar

Peter Walthers läsvärda biografi skildrar ett stökigt författarliv i Hitlertidens Tyskland. Ellen Mattson får ett ovanligt perspektiv från en författare som anpassade sig.

Få författaröden är så brokiga som Hans Falladas. Fallada föddes i Greifswald 1893, i en högborgerligt välmående miljö, men hans tryggt utstakade livsbana ändrade riktning genom en serie olyckliga omständigheter, främst en psykisk labilitet som ibland tog sig våldsamma uttryck. Den avgörande händelsen inträffade redan i tonåren, då han i en självmordspakt dödade en vän men själv bara sårades; därefter följde sjukhusvistelser, ytterligare självmordsförsök, morfinmissbruk, förskingring med åtföljande fängelsestraff och diverse jobb inom lantbruket - innan författarbegåvningen så småningom bröt igenom och hans liv återigen bytte riktning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med romanen Hur ska det gå för Pinnebergs? 1932 blev Fallada en världssuccé och vid den här tiden hade han också träffat sin hustru Suse och fått ett lyckligt familjeliv. Mönstret av missbruk, avvänjning, återfall och sjukdomsperioder höll dock i sig, kombinerat med en fullkomligt rasande konstnärlig produktionstakt.

Att läsa Peter Walthers biografi är som att befinna sig ombord på en berg- och dalbana som löpt amok. Man frågar sig hur karln orkade skriva som han gjorde och hur hans kropp orkade med detta frossande i droger, alkohol, kaffe och inte minst nikotin – upp emot 150 cigarretter om dagen kunde det bli. Men vid sidan av det rent mänskliga finns de andra frågorna som handlar om politiken, för till skillnad från många av sina kollegor stannade Fallada kvar i Tyskland under hela nazitiden och lyckades också gå vid sidan och få sina böcker publicerade. Han var inte nazist, menar Walther, inte heller medlöpare, kanske snarast en pragmatiker som anpassade sig bara så långt som var nödvändigt – men som ibland också rycktes med eller föll undan för trycket.

Om man kan tala om en inre exil i Falladas fall bestod den av att skriva underhållningslitteratur och minnesböcker som inte kunde förarga någon, men han tackade inte heller nej till uppdraget att för riksarbetstjänsten RAD:s räkning resa genom det ockuperade Frankrike och skriva om det han såg. Det finns en brist på hållning hos honom, han framstår som oreflekterad, en man utan teoretisk fallenhet och ideologisk grund, en stämningsmänniska upptagen av att se, beskriva, leva och framför allt överleva. Genom denna brist på teori och analys – intellektuell resning om man så vill - skiljer han sig starkt från emigrantlitteraturens stora namn, som exempelvis Stefan Zweig och bröderna Mann, och om man läst mycket om epoken speglad just genom emigranternas öden är det intressant att få detta omvända perspektiv. Det är också nyttigt, som Peter Walther påminner om mot slutet av sin mycket läsvärda bok: ”levnadshistorier som Falladas skyddar mot självrättfärdighet vid en återblick på historien, de skyddar mot fall från den smala eggen mellan moralisk relativism och ett lättköpt fördömande som stöder sig på vår tids vetande.” Det är en formulering värd att ta med sig.

Fallada_biografi_framsida-700x1088.jpg

Peter Walther

Hans Fallada. En biografi

Översättning Per Lennart Månsson

Lind & Co

Mest läst