Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Fanny&Kent

Bild: GP, TT

"För mig är Kent för alltid världens bästa band"

Nöje Jag har inte tänkt på Kent på ganska länge, men när jag i söndags natt väcktes av beskedet att bandet offentligt tagit död på sig själva skakade det om hela mig.

På min upplysta mobilskärm spelades ett kryptiskt filmklipp upp, till bredden fyllt av referenser och symboler från bandets karriär. Det var som att se ett monument över min ungdom.

För mig är Kent oändligt mycket mer än ett rockband från Eskilstuna. Jag har vuxit upp hand i hand med dem och byggt hela min identitet på deras musik. När jag på högstadiet hörde Isola för första gången var det som om en dörr till ett parallellt universum slogs upp och över en natt blev jag någon annan. Jag blev någon alls.

Mina tonår var att skolka från skolan när Max 500 släpptes för att höra den premiärspelas på radion. Det var att banda varenda intervju, tacktal och musikvideo på gamla VHS:er som jag tittade på varje dag i mitt rum. De var att stå med konvolut i skakiga händer längst fram på skivsigneringar och inte våga möta Joakim Bergs blick. De var ett barndomsrum med svartmålade väggar, från golv till tak tapetserade med Kentposters. De var ett par sprängda högtalare och en orolig mamma som undrade varför min mailadress var [email protected]

Och så var de för mycket kajal, för stor sidbena och en övertygelse om att jag förstått något mer än alla andra. Jag hade förstått Kent.

Men det var inte bara jag. Kent har satt ett enormt avtryck på en hel generation av musikälskare som på 00-talet stod bredvid mig på de där skivsigneringarna och fyllde arena efter arena för att få se dem. På Kentforum hittade jag vänner - människor som jag har kvar i mitt liv än idag. Vi kom från olika bakgrunder, små och stora städer, var i olika åldrar med olika intressen men tillsammans reste vi land och rike runt med hopsparade studiebidrag för att titta på Kentspelningar "likt galna tyskar som följer efter Gyllene tider" (citat från inte lika Kentbiten kompis).

Såhär i efterhand känns det som ett mirakel att jag lyckats undvika både tatuering och att gifta mig till Utan dina andetag.

Allt detta minns jag nu när begravningen närmar sig. För det är inte bara jag som vuxit upp och bytt kajalpennan och CD-spelaren mot förstahandskontrakt och fast jobb.

Bandet själva har gått från kostym och sneakers blandat med stenhårt distade gitarrer via de allra vackraste av poplåtar till en svalare elektronisk och kanske främst politisk musik.

Själv har jag alltid förlåtit dem för allt. Tålmodigt stått bakom, tagit i försvar och inte kunnat värja mig. Med facit i hand så vet jag att ingen musik någonsin kommer att kunna bli lika viktig för mig.

Så tack för allt Kent! För mig kommer ni alltid att vara världens bästa band.

Då som nu till sist och för alltid.

Mest läst