Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    För Annichen finns inga andra alternativ

    Svensk orientering ska bli bäst i världen. Det passar förbundets nya kommunikationschef, Annichen Kringstad. Hon vill vara bäst. Alltid. I allt.

    – Jag trodde att det där med mina höga krav på mej själv hade med idrotten att göra, men så var det inte alls. Det tog några år att lära känna mej själv, säger Annichen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Som orienterare vann hon allt, medaljer hit och dit och oftast guld. 1985 hade hon blivit den första som vunnit tre individuella världsmästerskap.

    Då lade hon av, bara 25 år gammal.

    – Jag hade nått alla mina mål, det fanns inget kvar, fortsätter hon. Men det där med att njuta av framgång, det var aldrig min starka sida.

    Så hon satsade på utbildning. Där upptäckte hon, kanske till sin egen förvåning, att drivkraften var den samma, bara tog sig nya uttryck. Hon gick ut som kursetta vid IHM i Stockholm och hade nu upptäckt att detta med att ”jag ska vara bäst” var en sida av henne själv som hon inte kunde komma ifrån.

    Hon talar om en balansgång, ett ekorrhjul och ångestladdade situationer.

    – Ibland måste jag säga till mej själv att ”nu är jag över gränsen igen, nu måste jag backa tillbaka”, berättar hon. Men när jag pratar öppet om det här med en ny genration landslagidrottare, så skäms jag inte för det och många verkar känna igen sej själva.

    I själva verket är förstås drivkraften kännetecknande för framgångsrika idrottare.

    – Det är viktigt att få upp det på bordet, att förstå, anser hon.

    Annichen inser att hon måste varit jobbig för sin omgivning i vissa perioder och hon ångrar att hon inte tog sig mera tid med döttrarna när de var små. Hon har alltid jobbat mycket, men tycker ändå hon gjort så gott hon kunnat utifrån förutsättningarna.

    Kringstad sprang på motionsnivå till 1992, har sedan åkt en del skidor och promenerat mycket och långt. Fast i år har det blivit orientering igen. Annichen var en i ett ”tantlag” på Tiomila, sprang den tredje och kortaste sträckan och kostade på sig en del skratt åt sig själv. Snart ställer hon upp i 5-dagars.

    – Nu är det verkligen inte på liv och död längre, försäkrar hon.

    Men vinnarinstinkten blir hon nog aldrig av med.

    – Jag kommer ju från en halvgalen familj, skrattar hon. Föräldrar och fyra syskon har alltid tävlat mot varandra och vi brukar köra ett handikapplopp på cykel runt Oslofjorden – det är inget att leka med.

    Efter flera år som kommunikationschef på LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) tyckte hon det var dags för något nytt. Och jobbet på Svenska Orienteringsförbundet har hon på sätt och vis skaffat själv.

    – Jag ringde och sa att jag ville vara med och utveckla verksamheten. Först blev det ett projekt och nu jobbar jag heltid, förklarar hon. Tjänsten jag har fanns inte tidigare, så jag tog den inte från någon.

    Hennes entusiasm är inte att ta fel på, heller inte hennes moderna inställning. Det är inte tal om att ”så här gjorde vi på min tid”, snarare om att ”så här ska vi göra i framtiden.” Och hur enkelt är det egentligen att marknadsföra en sport där de aktiva försvinner i skogen och kommer tillbaka efter en stund?

    – Sporten måste synliggöras även om vi inte har jättemycket publik, förklarar hon. Det kommer hela tiden nya metoder för att följa idrott och vem vet hur vi konsumerar i morgon? Orienteringen går i samma riktning som andra idrotter och jag tycker att skidor visat en del av vägen.

    En av de nya formerna demonstreras på tisdag när en så kallad knockout-sprint i världscupen avgörs runt Götaplatsen i Göteborg.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.