Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Förödande porträtt av en mansgris

    Bok: Leif GW Persson går loss i strindbergsk efterföljd. Tillståndet i landet är inget vidare. Som tur är.
    Samhällskritiska författare bör undvika förgrämdhet över sakernas tillstånd. Och absolut inte vara självömkande; rättshaveristen ser inte den offentliga lögnen för sin egen spegelbild, och blir därför moralistisk hötorgskonstnär, med mycket tårar och mycket lite syra. Nej, hatet mot orätt och korruption bör nog vara - som Strindberg menade - "stort och skönt". Och framför allt på gott humör. Leif G W Persson som samhällsgisslare är väl knappast av strindbergska dimensioner, men humöret är det inget fel på då han i sin nya bok Linda - som i Lindamordet, än en gång prövar Augusts byxor.
    En ung kvinna hittas våldtagen, torterad och strypt i sin mors lägenhet i Växjö. Allt tyder på att gärningsmannen är någon hon kände. Stockholmspolisen skickar dit sin elit - nåja - under ledning av den självbelåtne kriminalkommissarien Evert Bäckström och så startar en het sommars mordutredning. Vilket ger GW Persson möjligheter till en serie sarkastiska och någon gång sympatiskt ömsinta porträtt av allehanda tidstypiska medborgare, plus en halvt balzacsk rundmålning av tillståndet i vårt arma fosterland. Det sistnämnda är rätt bedrövligt - till satirikern G W Perssons stora förtjusning.

    Ett av hans hatobjekt är den militaristiska Nationella Insatsstyrka som antas skydda oss mot terrorister, och mycket riktigt bubblar hans stilistiska entusiasm över vid blotta tanken. Kvällspressens notoriskt lögnaktiga kriminalrapportering inspirerar honom till ett antal sardoniska avrättningar. Men gladast blir han av Bäckström, självtillräcklighetens, tafflighetens, rasismens, homofobins, sexismens Gargantua, ständigt alkoholbestänkt därtill. Det är ett porträtt i helfigur, och ett förödande sådant. Mansgrisen förevisas som löjlig, framför allt. Problemet är att han innehar chefsposition.
    Men mot slutet, när mördaren tagits och förhörs av GW Perssons återkommande kvinnliga hjältinna Anna Holt, då är det allvar. Satirikern tystnar och kvar finns bara det grymma, sjaskiga och kanske obegripliga. Och på de allra sista sidorna talar, misstänker jag, Leif G W Persson alldeles själv och ogarderat, fast genom Holts vän och kollega Lisa Matti. Det är också på fullt allvar.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.