Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    En av dem som lämnat sitt hemland för att starta om på nytt i Japan är Masoud Nikounam. Han kom hit 1991, på grund av den då mycket svåra ekonomiska situationen i hemlandet Iran. I dag driver han en liten nudelrestaurang i Nakano, en stadsdel i västra Tokyo.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Få flyktingar välkomnas i Japan

    Samtidigt som Europa diskuterar hur man ska handskas med den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget så väljer Japan, världens fjärde rikaste land, en fortsatt stram linje. 5 000 människor ansökte om asyl i landet i fjol, men bara elva av dem fick uppehållstillstånd.

    Den pågående flyktingkrisen har seglat upp på agendan i flera länder långt bort från konflikthärdarna. I Australien diskuteras ett förslag om att välkomna 12 000 syrier och irakier utöver de 13 750 människor man tar emot varje år. Venezuela i Sydamerika har erbjudit sig att kraftigt öka sitt flyktingmottagande på grund av det kritiska läget. Men från japanskt håll finns det i nuläget inga planer på att välkomna fler flyktingar, varken från Syrien eller från någon annanstans.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Blir rädda

    I september klubbade justitiedepartementet i Tokyo igenom nya regler för dem som söker sig hit. Myndigheterna pratar om ett systemskifte som ska göra det lättare att uppnå flyktingstatus för dem som kvalificerar sig. Men kritiska röster har höjts, som menar att de nya reglerna i själva verket gör det ännu svårare för folk i behov av hjälp att få stanna i Japan.

    -Många japaner blir rädda när de hör att människor från andra kulturer ska komma hit. Det kan bara förändras genom utbildning och policyförändringar från regeringens sida. Just nu ser jag inte att det finns några tendenser till detta, säger Masanori Naito, forskare i Mellanösternstudier vid Doshisha-universitetet i Kyoto.

    Han får medhåll av amerikanen Robert Moorehead, som har bott i Japan i åtta år för att studera japansk integrationspolitik och undervisa i sociologi vid Ritsumeikan-universitetet i Kyoto.

    -Många här hävdar att det japanska samhället är så unikt och annorlunda att det inte finns möjlighet att ta emot och integrera invandrare i någon större skala. Detta trots att det är uppenbart att landet behöver öka invandringen på grund av den demografiska situationen, säger han.

    "Alltid utlänning"

    En av de som lämnat sitt hemland för att starta på nytt i Japan är Masoud Nikounam. Han kom hit 1991, på grund av den då mycket svåra ekonomiska situationen i hemlandet Iran. I dag driver han en liten nudelrestaurang i Nakano, en stadsdel i västra Tokyo.

    -Trots att jag bott här under större delen av mitt liv och pratar flytande japanska, är jag alltid i första hand en utlänning i andra människors ögon, säger han. -På 1990-talet var det många iranier som flyttade hit. Men i dag har praktiskt taget alla flyttat någon annanstans. Det krävs att man har en viss mentalitet för att orka med att stanna. Men samtidigt är det mycket som är väldigt bra med att bo här, vilket gjort att jag ändå valt att stanna.

    Skarp kritik

    Människorättsgrupper med Amnesty International i spetsen har gång på gång kritiserat Japan för dess låga flyktingmottagande. De menar att landets tolkning av FN:s definition om vem som är en flykting är för strikt. I en rapport som kom ut i september konstaterades att Japan vid sidan av Ryssland, Singapore och Sydkorea tillhör en grupp rika länder som hittills inte tagit emot några flyktingar från Syrien över huvud taget.

    Trots den demografiska situationen, med en befolkning som minskar med omkring en kvarts miljon människor per år, och där en allt större andel av befolkningen har passerat pensionssträcket, tycks landets ledning vara fast besluten om att inte lätta på kraven kring vilka som släpps in.

    -Jag brukar säga att Japans policy tycks vara att inte bevilja fler människor asyl varje år än vad som ryms i en hiss, konstaterar Robert Moorehead.