Få törs slå larm om brister på jobbet

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Yttrandefrihet ses i vårt demokratiska samhälle som en självklarhet. Flera tidigare studier har pekat på att rädslan att framföra kritik på arbetsplatser har ökat.

Vår pågående studie inom vård- och utbildningssektorn visar att anställda håller inne med kritik på 43 av 70 arbetsplatser. Av dessa 43 riskerar anställda på 13 arbetsplatser att tvingas lämna sin anställning, få sämre löneutveckling, sämre arbetsuppgifter eller utsättas för verbala trakasserier från chefer. På 12 andra av de 43 arbetsplatserna har många anställda tröttnat på att lämna kritik då kritiken inte beaktas av chefer.

Från flera arbetsplatser rapporteras om konforma, nedtryckande arbetsplatskulturer som hindrar kritik. Andra faktorer som hindrar kritik är osäkra anställningar, individuella löner och rädsla att framstå som gnällig eller besvärlig.

ANNONS

Det finns flera skäl till varför det är viktigt att kunna föra fram kritik om förhållanden på arbetsplatsen:

* Det är viktigt för hälsa och välbefinnande att kunna påverka vår omgivning.

* Det är ett moraliskt ansvar att säga ifrån när något är fel eller dåligt.

* Rätten till fri åsiktsbildning är en väsentlig förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Att enbart lyda auktoriteter och följa order motverkar att förmågan till kritisk granskning och moraliskt handlande utvecklas.

* Yttrandefrihet är en grundläggande mänsklig rättighet fastslagen i svensk grundlag och i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

* Allmänheten och samhället har ett intresse av att få veta om organisationen är involverad i korrupt, olaglig, bedräglig eller skadlig verksamhet.

* Ett fritt kommunikationsklimat antas bidra till engagemang och utveckling i organisationer.

Att få kritik är ofta väldigt känsligt och många chefer hamnar i försvarsställning. Det finns dock exempel på arbetsplatser där anställda upplever att chefer välkomnar kritik. Här ses sakligt grundad kritik som en väsentlig del i utvecklingen av verksamheten, vilket leder till nöjda och engagerade anställda.

Om anställda inte får gehör för sin kritik på arbetsplatsen är det ibland nödvändigt, till skydd för till exempel patienters säkerhet, att gå utanför organisationen med kritiken.

ANNONS

I offentlig sektor har anställda så kallad meddelarfrihet. Här finns även ett efterforsknings- och repressalieförbud. Vår studie visar att chefer på närmare 40 procent av de offentliga arbetsplatserna mer eller mindre tydligt signalerar att det inte är accepterat att anställda meddelar sig med media, politiker, föräldrar till elever eller till sitt fackförbund.

Självcensur är vanligt framförallt på arbetsplatser som är konkurrensutsatta. Anställa håller inne med kritik för att till exempel skolan inte ska få dåligt rykte och färre elever.

Svensk lagstiftning ligger efter

Hur ska samhället kunna främja anställdas möjligheter att framföra kritik om missförhållanden? Sverige ligger efter många andra länder i västvärlden när det gäller lagstiftning som ska främja etisk kritik. Det blir allt vanligare att företag inrättar riktlinjer och larmkanaler för att lämna kritik om missförhållanden.

Utvecklingen har drivits på av att det i flera länder finns lagstiftning som föreskriver eller premierar sådana policies. Dessa riktlinjer på organisationsnivån lägger antingen tyngdpunkten på att kritiklämnandet är en skyldighet eller en frihet som anställda kan men inte behöver utnyttja.

I svensk lag finns Lex Maria i sjukvården och Lex Sarah till skydd för äldre och personer med funktionshinder. Anmälningsplikten är här ett stöd för anställda gentemot chefer.

ANNONS

Tar inte meddelarfriheten på allvar

Vi finner förslaget från Claes Sandgren, ordföranden för institutet för mutor, (SvD 10-10-15) om ett stärkt straffrättsligt och skadeståndsrättsligt skydd väl befogat. Särskilt behöver skyddet stärkas i privat sektor. Vårt förslag är också att en särskild myndighet skapas till skydd för så kallade whistleblowers eller att ansvaret ges till en befintlig myndighet, till exempel Arbetsmiljöverket. Myndigheten bör också ha ansvar för rådgivning och utbildningsinsatser.

Vår studie visar att många chefer i offentlig sektor inte känner till eller tar meddelarfriheten på allvar. Det samma gäller en del fackliga företrädare. Här krävs betydande utbildningsinsatser.

P-O Börnfelt

fil dr, institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet

Susanne Fransson

docent, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

ANNONS