Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Eva-Marie Liffner. Bild: Bild: Daniel Pedersen

Eva-Marie Liffner | Lacrimosa

Litteraturrecensioner Carl Jonas Love Almqvist och hans Tintomara är huvudpersoner i Eva-Marie Liffners nya roman. Författaren väver en skicklig väv av fakta och fiktion, skriver Karin Widegård.

Bok

Bok

Eva-Marie Liffner | Lacrimosa

Natur och Kultur

I romanens begynnelse, som också är dess ände och tillika en ramberättelse sammanfattar en åldrad Mr Ross inför en nyfiken historieupptecknare: ”Almqvist gav mig livet, lärde mig allt och tog ifrån mig mitt livs kärlek. För det hatar jag honom.”

Eva-Marie Liffners romaner kretsar kring obskyra händelser i det förflutna. Lacrimosa (som betyder ’den som lockar till tårar’) inleds med en gravöppning. Hon besitter de klassiska skräckromantiska författarnas förmåga att skapa spänning med små medel.

Resultatet håller mig fastnaglad, ungefär som när en vetenskapsman inte vill lämna laboratoriet. Som alla förstår har en sådan fascination inget med lättsmälthet att göra. Snarare med gåtfullhet, komplexitet och förtrollning.

Den här gången har hon tagit sig an en av de mest komplicerade personligheterna i svensk litteraturhistoria, Carl Jonas Love Almqvist. Förutom att karln var litterärt banbrytande och publicerade sig i olika genrer, var han ett självförbrännande fyrfat med rykte om överhettad och ödesdiger inverkan på sin omgivning. Han dog, helt enligt spelets regler frestas man tillägga, utblottad och i landsflykt med misstankar om giftmordsförsök hängande över sig.

Dock är det inte Almqvist själv utan Tintomara, den svårgripbara varelse han skapade för Drottningens juvelsmycke, som är navet kring vilket allt rör sig i Liffners roman. Hon kallas här omväxlande för Ros, Rose och Mr Ross. Det är hon som för ordet och genom hennes ögon allt ses.

Ros är kroppsligt sett av kvinnokön, men hon om någon är ett exempel på könet som en social konstruktion. Hon går mestadels klädd som pojke och man och uppfattas så. När hon en kort period klär sig och lever som kvinna (Rose) upptäcker hon att egenskaper som förut betraktats som fasthet, mod och klokskap nu räknas som påstridighet, vasshet och snusförnuft. Hon är besläktad med Virginia Woolfs Orlando som börjar som adelspojke på femtonhundratalet och slutar som medelålders slottsfru utanför London på 1920-talet.

Detta ger förstås en underbar frihet åt författaren att hålla upp narrspeglar utan att komma med tradiga påpekanden.

Även den som är någorlunda bekant med Almqvist kan bli snurrig i huvudet av att försöka följa honom i spåren. Liffner väver skickligt en väv av fakta och fiktion. På så sätt vaggar hon in läsaren i en känsla av autenticitet. Ett grepp hon med framgång har prövat även i tidigare romaner.

Dock kan alla stickspår som leder till Almqvists liv och verk bli något distraherande ­ibland. Det den här boken förlorar i stringens och rak story jämfört med de tidigare vinner den kanske i form av färg och episk bredd. Jag ska låta det vara osagt vilket jag föredrar. Det är måhända en smaksak.

Ros träffar den ­unge Almqvist när han kommer som informator till Fagerviks gård för att undervisa godsägarens barn. Men han attraheras genast av Ros. Ett vildvuxet föräldralöst barn, som vistas på gården på nåder och saknar all uppfostran. I Ros finner Almqvist det animal coeleste, himmelska djur, som han i rousseauansk anda letar efter. Någon som han kan forma, som ännu varken är man eller kvinna, är oförstörd av kulturen och äger alla möjligheter.

Ros å sin sida tyr sig till den karismatiske informatorn och ser upp till honom. En förförisk fadersgestalt. De slår följe när Almqvist lämnar sin informatorstjänst och reser till Stockholm.

Härifrån växer berättelsen ut till ett slags pikareskroman med Ros som ciceron.

Det är i slutet av sjuttonhundratalet under Gustaf III:s dagar. Inte de ljusa gråmålade interiörer utan skit i hörnen, som sedermera idealiserats som den gustavianska stilen, utan snarare dess motsats. Luften är unken och gatorna smutsiga. På den kungliga teatern uppträder den magra, bleka Emilie Högqvist, kungafrilla och hyllad stjärna som kommit sig upp.

Kungahuset är moraliskt depraverat och intriger förpestar atmosfären. Snart ska skottet avlossas på maskeradbalen. Mitt i allt detta är Ros både en fri fågel som rör sig vart hon vill och en som med tungt hjärta är dömd att stå utanför.

Tintomara blir i Liffners hand ett iakttagande subjekt och människa av kött och blod som lider och älskar och får betala ett pris för sin natur och särart.

Liffner visar ännu en gång sin avundsvärda förmåga att framskapa en suggestiv och trovärdig miljö genom minutiös omsorg om detaljer och kunskap om tiden och platsen. Så är en sänggavel inte bara utsmyckad, utan den är smyckad med amoriner, voluter och rocailler.

Om vi lever i en avförtrollad värld idag tror jag det beror på brister i språket. Ord som inte används faller i glömska och drar även med sig minnet av vad de har för innebörd och vilka världar de rymmer.

Född: 1957

Bor: I Göteborg

Har också skrivit: Camera (2001), Imago (2003), Drömmaren och sorgen (2006)

Mest läst