Som siluetten till en figur ur en animerad Tim Burton-film smyger hon upp på scen, kränger på sig en till synes gigantisk gitarr. Kanske är det bara de svarta kläderna mot videoprojektionen på en taggad mur i New York som får henne att se så gänglig ut, kanske är det avståndet till scenen från min plats nästan längst bak.
Men strunt samma, hon drar igång Jag är gud till entonigt komp och snart faller ännu en gitarr in, följd av keyboard, trummorochbas och en trumpet som hänger avvaktande i en hand och den 25-åriga sången låter både ung och stolt.
Eva Dahlgren tycks spelsugen, det är ju faktiskt fem år sedan hon senast tog sin musik på turné och lika länge sedan senaste plattan. Inte så att hon suttit sysslolös (monologföreställningen Ingen är som jag, barnböcker, Så mycket bättre…) men nu längtar hon efter att spela in nytt nästa år.
I väntan släpper hon demoplattan 10 demo med gamla låtar och samlingen Tid med gamla låtar och nu alltså turnén Eva Dahlgren live 23 sånger med gamla låtar.
Har man nu så många bra gamla låtar som Eva Dahlgren gör det inte så mycket, även om jag kanske saknar en och annan favorit. Att de 23 låtarna, som blev 19 på den svenska turnépremiären nu blivit 18 spelar inte heller så stor roll. Värre är att de allt som oftast kläs i rockskrud som passar både dem och hennes röst mindre väl.
Fast det är bra driv och låtarna rullar in i varandra, först efter fjärde låten hämtar hon andan och säger hej. Så där fortsätter det med låtar i sjok och mellansnacket koncentrerat.
Och roligt. Med självdistans skojar Eva Dahlgren om allt mellan ålder, elektriskt tonårshår och att "sådana som hon" numera slipper sitta i små garderober utan "gärna får synas – på tv, i schlagersammanhang". Lite allvar blir det också, som att det faktiskt är vi i den här till konsertlokal hjälpligt förklädda idrottshallen som bestämmer hur det ska se ut i världen utanför.
Videoprojektionerna växlar när bild läggs på bild ovanpå den där muren. Det som syns är inte nödvändigtvis kopplat till sångerna men när det är det ger de dem en extra dimension. Som i Novemberregn med en folkhop bakom ryggen på en stillastående Eva Dahlgren.
De 18 sångerna är hämtade från större delen av karriären, några trogna skivorna medan andra är omstuvade. Häxorna från 1981 till exempel blir en spökhistoria i all helgona-tid med dova trummor, isande synt och ödslig trumpet medan Kom och håll om mig förvandlas till en klubbrökare som aldrig vill ta slut. Starkast är kärleksförklaringen till "min människa" Snö. Suggestiv med singlande flingor och gyllene ljus och så oändligt innerlig att det nästan gör ont (tills den där jävla rockgitarren bryter in mot slutet).
I Ängeln i rummet sist men inte minst står rösten verkligen i centrum. Den där stora, varma, djupa rösten omfamnar oss och hela världen och får mig att redan se fram mot nästa turné. Och ska det ändå vara sittande publik ses vi väl hellre på Konserthuset då?
Jag är gud
Varje dag
Ja
Lev så
Här vill jag vara
För att du är här
Häxorna
Sand
Novemberregn
Vem tänder stjärnorna
Snö
Så härlig är jorden
Ung och stolt
Gunga mig
Sommarbarn
extranummer:
Jag klär av mig naken
Kom och håll om mig
Ängeln i rummet
