Ett liv nära makten

Sensommaren dröjer sig kvar länge i Göteborg. I slutet av september är det lika varmt som om det var mitt i sommaren. Inga-Britt Ahlenius har ätit frukost på hotellet och tar en promenad till Svenska Mässan och bokmässan. Hon hinner några få

meter innan hon vänligt men bestämtblir hejdad. Efter några inledande beundrande ord ber personen henne enträget att göra något för att hindra Göteborgs största infrastrukturprojekt någonsin, Västlänken. Innan hon har kommit fram till mässans entré har ytterligare tre göteborgare tilltalat henne och bett henne att försöka hindra kommunen att förstöra staden de bryr sig om.

Göteborgarna har inte glömt Inga-Britt Ahlenius, från den tid hon var gästprofessor på Göteborgs universitet. Det var samtidigt som SVT:s Uppdrag Granskning avslöjade kommunens tjänstemän med fingrarna i syltburken och Göteborg döptes om till Muteborg. Då frågade Inga-Britt retoriskt varför inte göteborgarna tågade Avenyn upp för att demonstrera mot kommunstyrelsen och korruptionen istaden.

I höstmånaden oktober i Stockholm rättar hon till de turkosa läsglasögonen på huvudet så att de inte ska falla framåt. Förklarar att hon fick säga till de där trevliga människorna på vägen till bokmässan i Göteborg att hon redan har fullt upp med att protestera mot byggprojekt som förfular hennes egen hemstad.

– Jag engagerar mig mot Slussens ombyggnad och mot planerna att bygga ett Nobel Center på Blasieholmen. För mig får det räcka med andra projekt just nu. Jag har gott hopp om att ombyggnaden av Slussen stoppas och att inte heller Nobelcentret blir av, säger hon.

Hon gillar inte något av byggprojekten. Tycker att de gör Stockholm fulare. Utanför fönstret syns ett annat misslyckande ur arkitektonisk skönhetssynpunkt: hotellkomplexet mitt emot Stockholms Central som stod färdigt i våras. Gatu-

bilden har blivit trängre, stadens himmelslinje är förstörd och utsikten mot Klara kyrkspira har försvunnit. Sannerligen inget vackert bygge, tycker Inga Britt. Hon skakar

irriterat på huvudet.

Vid 77 års ålder är hon nybliven pensionär. Det är hon nöjd med. Visserligen har hon alltid älskat att gå till jobbet, men nu är hon glad över att slippa framförallt ledningsansvaret. Det har varit tillräckligt med det. Och visst föreläser hon en hel del fortfarande, men bara om det hon kan.

– Det är många som vill att jag ska prata om allt möjligt eftersom jag är en offentlig person. Men det gör jag inte, säger hon bestämt.

Nu försöker hon ta igen sig på morgnarna och promenerar gärna och mycket. Natten innan vi träffas satte hon väckarklockan på tre för att se den första presidentvalsdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump i USA. Men sov över.

– Jag hade planerat att se det live och sen ta ett insomningspiller så att jag skulle orka med den här dagen. Men jag glömde själva väckningsmekanismen, säger hon.

På den svartvita väskan står det mängder av operanamn. Väskan har hon köpt på Metropolitan, operan i New York. Där var hon stamgäst de fem år hon var chef för FN:s

interngranskning, som den tredje i rang inom FN. Hon såg många operaföreställningar, 110 har hon räknat till, plus ett antal konserter och nästan alltid i eget sällskap. Musik behöver inte sällskap. Det är sällskap. I väskan ligger kursböcker i latin som hon pluggar på senioruniversitetet. Med viss framgång tycker hon själv, och hon har en stadig grund att stå på. Som liten flicka lärde farmor, farfar och pappaInga-Britt växtnamnen på latin.

I juni i år avslöjade Dagens Nyheter en härva av korruption och jäv på Riksrevisionen. De tre cheferna har avgått och enligt nyheterna utan avgångsvederlag, något som har blivit ganska ovanligt i Sverige i dag. Nästan alla som har höga positioner får stora summor av pengar trots att de misskött sitt arbete.

– Det är jättebra, på tiden och helt rätt att de inte får avgångsvederlag. Den som inte har fullföljt ett uppdrag ska inte heller gå iväg med statens pengar.

Själv var hon generaldirektör på Riksrevisionsverket på nittiotalet, föregångaren till Riksrevisionen. Det var Inga-Britt Ahlenius, som med stort motstånd från den social-

demokratiska regeringen med Göran Persson som statsminister och Bosse Ringholm som finansminister,drev igenom installerandet av en oberoende riksrevision

i Sverige, underställd riksdagen. Tidigare lydde riksrevisionen under regeringen. Inga-Britt Ahlenius företrädare hade inte velat ta i frågan. Det var en het potatis som ansågs omöjlig att ro i land.

– Den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson ville inte själv bli granskad. Det blev ju konsekvensen av grundlagsändringen. I den politiska kompromissen om hur den nya Riksrevisionen skulle se ut kom man därföröverens om att tre likställda chefer skulle leda. Inte en,som det varit tidigare.

Inga-Britt Ahlenius är starkt kritisk till det beslutet och ser det som en viktig förklaring till Riksrevisionens kollaps i dag.

– Riksrevisionen är ingen stor myndighet, knappt 350 personer arbetar där. Det finns inte tillräckligt med uppgifter för tre personer i ledande ställning. Det betyder att de för att ha något att göra går ner på nästa nivå och blandar sig i granskningen. De blir operativa på ett sätt som de egentligen inte ska vara. Då blir det också ett vakuum på ledningsnivå. Ingen svarar för själva ledarskapet i myndigheten.

Inga-Britt Ahlenius tog studenten 1958, precis när inrikesflyget startade i Sverige och utbildningen till flygvärdinna blev populär. Det var hennes drömyrke, men hon blev civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm i stället.

– Pappa övertygade mig att ta en akademisk examen och vi var första stora kullen flickor på Handels. Många av killarna frågade varför vi inte gick på Bar Lock i stället, sekreterarskolan som ansågs mer lämpad för flickor. Det fanns inga förebilder för kvinnor och inga kvinnor på framstående poster på den tiden, säger hon.

Som färdigbakad civilekonom fick hon ett utredarjobb på Handelsbanken, vars verkställande direktör var Tore Bro-waldh. Den unga Inga-Britt Ahlenius hade mängder av synpunkter på jämställdheten på banken och skrev interna promemorior om saken. Hon säger själv att det var uppväxten som präglade henne.

– Jag kom ju från landet till storstan, var snäll, kanske lite aningslös och avskydde diskriminering.

Hennes chef tog henne i alla fall på största allvar och bjöd in henne att diskutera frågorna med honom.

– Han representerade ett väldigt öppet och intelligentledarskap. Denna första erfarenhet av en chef har haft stor betydelse för mig, säger hon.

Ryktet gick i de inflytelserikas kretsar. Fler fick upp ögonen för den orädda och kompetenta Inga-Britt Ahlenius. Karriären gick som på räls. Först Handelsdepartementet i tio år sedan finansdepartementet dryga tio. Finansminister Kjell Olof Feldt utnämnde henne till budgetchef på finansdepartementet.

– Jag brukar säga till honom att det är hans förtjänst att jag har blivit känd för att kunna ta konfrontationer med makten. Det var högt i tak på finansen. Kulturen premierade tydlig och skarp analys och att vi vågade stå fast vid den även om den inte var politiskt bekväm. Det lärde mig mycket som jag har haft nytta av senare.

Det är krigsåren i början av fyrtiotalet. Vid sjön Lekvattnet i Värmland ligger ett stort ockragult trähus, två och en halv våning högt. På övervåningen bor det soldater eftersom det är nära norska gränsen och Norge är ockuperat av tyskarna. På bottenvåningen lever det omhuldade barnbarnet Inga-Britt med farföräldrarna. Mamma och lillebror är kvar inne i Karlstad. Pappa är inkallad vid gränsen och hälsar på när han har permission. Han cyklar gärna. En av hans passioner är att samla växter i herbarium och det är vid den här tiden han lär sin dotter de latinska namnen.

Soldaterna kommer ner till köket och kokar kaffe och skämmer bort henne. De saknar sina egna barn som de lämnat därhemma. Inga-Britt sitter ofta i deras knän och får ta del av deras berättelser. Farfar och Inga-Britt går ner till sjön hand i hand, tar båten och lägger ut mjärdar. Ibland går de till affären och då får hon godis.

Tillvaron i Lekvattnet med farmor och farfar är grunden hon står på. Det är därifrån hon har fått sin oräddhet.

– Uppväxten var kärleksfull, oförställd och enkel. Farmor och farfar lärde mig viktiga saker, har jag förstått. Sådant som att ingen är mer värd än någon annan och att göra sin plikt. Mygel och korruption fanns inte heller i den världen, säger hon.

Inga-Britt har utrett EU-kommissionen under dess ordförande Jacques Santer. Han och kommissionen fick avgå på grund av korruption. Som chef för FN:s interngranskning fick hon namnet Ms Fearless (orädd). Hon granskade bland annat generalsekreteraren Ban Ki-moon.

– Stormakterna i säkerhetsrådet, med Bushadministrationen i spetsen, var inte intresserade av en stark generalsekreterare och därför fick han uppdraget. Han förstår inte sitt uppdrag, ser sig snarare som representativ figur. FN har länge saknat en verklig ledare, säger hon.

Nyligen utsågs portugisen António Guterres från Portugal till ny generalsekreterare i FN. Han var den kandidatInga-Britt hoppades på.

– Under Ban Ki-moon har FN tappat i relevans, men med Guterres kan man återfå respekten. Han kan stå stark och förhandla med stormakterna. Organisationen behövs i världen, inte minst i Syrien-konflikten. Där har vi inte sett FN:s generalsekreterare.

Guterres har sedan tillträdandet fått kritik för tidigare uttalanden mot homosexualitet och fri abort i sitt hemland.

– Jag har inte sett eller hört något själv, bara läst kommentarerna. Bara Guterres själv kan svara för kritiken, men jag tycker att det är lite historielöst att kritisera honom för 15-20 år gamla uttalanden. Man måste se till hur kontexten såg ut i Portugal då, säger Inga-Britt.

Tillbaka till Sverige igen, och återigen handlar det omGöteborg. Inga-Britt Ahlenius har i många sammanhang förordat granskning av kommunala beslut.

Mot bakgrund av det, hur ser du nu på de kommunala beslut som togs i Göteborg under din tid där?

– Det blev inga stora efterverkningar av korruptionsskandalen och Göteborg har inte utrett sina spårvagnsaffärer. Sådant hemlighetsmakeri skulle kunna förhindras med en oberoende revision i kommunerna. Som det är nu granskar politikerna endast varandra. Det är inte bra!

Marianne Lesslie