Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Erik Abel

Ensam i nytt land

Nyheter På grund av grova påhopp kring personer inblandade i reportaget har vi anonymiserat intervjupersonen i efterhand. Han var 15 år när han flydde från Afghanistan. I bagaget hade han en dröm: att få bo i ett land utan krig, utbilda sig och arbeta med IT. Men vägen dit är lång och svår. GP har följt honom under fem månader i det nya landet. Han är en tusentals ensamkommande ungdomar som kommit till Sverige i år.

Nyanländ. 21 maj.

Strax efter lunch kommer den 16-årige killen gående genom Mölndal Centrum. Han har precis slutat skolan och har några skolböcker i ena handen. Det är nu tre månader sedan han kom till Sverige och han går i en förberedelseklass tre halvdagar i veckan. På sikt vill han utbilda sig till något inom data och IT.

– Jag gillar att gå i skolan så jag tycker inte att det är så svårt. Jag har svenska och matte nu. Men jag vill ha fler ämnen, jag vill lära mig snabbt. Jag är här nu, och jag vill stanna i Sverige, säger han på självlärd engelska.

Han går på bussen för att åka ut till Baggiums asylboende för ensamkommande flyktingungdomar i Kållered. Det är samma buss som han tog första gången han kom till Sverige och Göteborg. Asylboendet ligger tvärs över vägen från Migrationsverkets asylmottagning.

– Det kändes väldigt bra när jag kom fram. Jag kände mig glad och lugn för första gången på länge. Jag hade haft en lång och svår resa, säger han och pekar ut var han sökte asyl.

Han är uppväxt i den lilla byn Jamanchi i distriktet Khan Abad i norra Afghanistan. Närmaste storstad, Kunduz, ligger någon timmes bilväg bort. Familjen var jordbrukare och hade bland annat höns och kor. På kvällarna samlades pojkarna hemma hos varandra och tränade boxning. Eller, när generatorn gav dem elektricitet, såg på amerikanska filmer eller lyssnade på musik. Men det var farligt. Talibanerna som kontrollerade området tolererar inte den typen av nöjen.

Det var också Talibanerna som styrde den moskéskola han gick i. Där fick han lära sig om islam, Sharialagar, att amerikanerna attackerat landet och att de måste slåss för sin frihet. Alla pojkar i byn tvingades lära sig att hantera Kalasjnikovs och de riskerade att bli tvångsrekryterade. Det hände hans storebror när han var 16 år.

– Vi har inte hört något från honom sedan han fördes bort. Det är tre år sedan nu. Vi vet inte om han lever eller är död, säger han och ser ner i marken.

Det var av rädsla att också förlora lillebror som familjen bestämde att han skulle lämna landet. Hans pappa skjutsade honom till Kunduz där han överlämnades till människosmugglare.

– Det kändes hemskt. Jag var rädd. Framför allt för att jag var tvungen att göra resan på egen hand. Jag visste först inte vart jag skulle.

Ett par hundra meter från busshållplatsen ligger asylboendet. Det har plats för 100 ungdomar och är en före detta institution för funktionshindrade som renoverats nödtorftigt. Väggfärgerna är smutsiga, ledningar sticker ut från väggarna och Carl Larsson-tavlorna hänger på sned. I den breda korridoren på hans avdelning, där det bor 25 ungdomar, har man ställt en mörkbrun skinnsoffa där de flesta brukar hänga och spela Fifa på playstation.

Inne på hans rum, som han delar med en kille från ett arabisktalande land, hänger en världskarta. Han visar resrutten för oss: Afghanistan - Pakistan - Iran - Turkiet - Grekland - Makedonien - Serbien - Ungern - Österrike - Tyskland - Danmark - Sverige. När han till slut kom fram var det vinter och allt han ägde var en mobiltelefon och kläderna han hade på sig. En väska hade den grekiska gränspolisen kastat i havet, en annan fick inte plats på den överfulla lastbilen i Serbien.

Tack vare ett klädbidrag från Migrationsverket har han nu kunnat köpa ett par extra byxor, t-shirts och en jacka. De ligger omsorgsfullt hopvikta i den annars tomma garderoben.

– Det är otroligt att jag är här nu. Det är som en dröm.

Sommartristess. 30 juni.

Allt var klart för en ny skola där han skulle gå fem dagar i veckan. Men det drog ut på tiden och istället blev det sommarlov. Några ungdomar på boendet är med i en trädgårdsgrupp och får fickpengar i lön. Han har dock inte fått plats.

När vi kommer på besök sitter han framför datorn. Han har hittat några kurser i svenska på YouTube som en kompis tipsat om. Men mest surfar han nyheter och sociala medier. Som alla andra ungdomar som färdats längs med flyktingrutterna har han fått ett brett och världsomspännande socialt nätverk.

– Det finns inget att göra på sommaren.

Boendet har dock gett alla ungdomar buss- och gymkort. Han har åkt till gymmet i princip varje dag sedan han kom hit. Nu är det ramadan och eftersom han fastar tränar han inte så hårt.

Däremot försöker han komma ihåg att be. En app på telefonen anger tider och riktning mot Mecka. När det är dags tvättar han fötterna, använder sin röda jacka som bönematta, knäpper händerna över magen the sunni way och reciterar koranen.

Efteråt återvänder tankarna till hemlandet.

– Talibanerna förråder Koranen. Att döda andra människor är helt emot Koranen. Att döda en människa är som att döda en bror.

Flytt. 15 juli.

Han har flyttat till ett nyöppnat boende ett par mil utanför Borås. Det är ett mindre ställe med bara tolv ungdomar. Dessutom har alla ett eget rum.

– Jag tycker om när det är lugn och ro. Jag är mycket på mitt eget rum.

Men glädjen smolkas av att det saknas wifi, och att han varken får buss- eller gymkort. Det finns inget att göra här skriver han snart i ett meddelande.

Samtidigt kallas han till fler intervjuer på Migrationsverket. De ifrågasätter hans identitet och trots en resa till Afghanska ambassaden i Stockholm får han inget pass. Ett sådant hade eventuellt stärkt hans fall.

Själv är han mest frustrerad över att de som intervjuar honom inte är intresserade av hans upplevelser under resan. Hur de besköts av den iranska militären. Hans kompis som blev blodig. De döda kropparna. Flykten till fots över bergen. Eller båtarna som tog honom till Grekland. Först på tredje försöket kom han över. Den 30 mil långa vandringen till fots genom Balkan. Lastbilen fullpackad med barnfamiljer. Rädslan för att bli gripen, bli tvingad att lämna fingeravtryck och fastna i fel land.

Rånad. 25 augusti.

Han blir misshandlad och rånad på bland annat sin mobiltelefon. Det påminner honom om hur utsatt han är.

– Det var inte så allvarligt, det gör bara lite ont i näsan. Men jag är rädd för vad som ska hända med mig. Jag är en flykting, jag är inte i en bra situation.

Boxning. 9 september.

Höstlovet har börjat och med skolan återvänder tron på framtiden. Dessutom har han fått en skoldator, och tack vare boendets nya wifi kan han återigen ta del av omvärlden.

– Nu mår jag bra. När jag förlorade min telefon visste jag inte vad jag skulle göra. Jag känner mig ensam utan den. Jag bara satt här och stirrade in i väggen. Nu kan jag kolla meddelanden, chatta, kolla på You Tube och nyheter, göra läxor. Allt det där är en del av mig.

Efter några minuter sitter han och pratar med en klasskamrat via en gratistjänst på internet samtidigt som han chattar med två afghaner han lärde känna under resan men som är kvar i Turkiet.

– Jag berättar för dem att Sverige är bättre. Här får man boende, mat och får gå i skola. De vill komma hit. Men de är rädda eftersom det är olagligt och svårt.

En timme senare sänker sig solen över hustaken medan han och kompisen Aref Bahr sitter och småpratar på trappan till Boråshallen. De ska äntligen få testa boxning på riktig. Det är en dröm som ska gå i uppfyllelse för honom. Men plötsligt övergår han till engelska och vänder sig mot oss.

– Det är när jag är ensam som alla tankarna kommer. Vad ska jag göra om jag inte får stanna? Allt kommer att vara förlorat. Efter allt som har hänt, de döda människor jag har sett, den långa resan. Jag kommer förlora allting. Jag kan inte sluta tänka på vad som ska hända. Jag gör upp planer i huvudet. Hur jag ska göra slut på allting.

Det blir tyst. Sedan kommer personalen de väntat på. De tar sina väskor och går in.

- Okej. Då jobbar vi! Vänster - Höger - Tillbaka

Ett trettiotal nybörjare i alla åldrar och nationaliteter står i en vid cirkel runt tränaren. När han har gått igenom grunderna får alla riktiga boxningshandskar och de delas in i par.

Efteråt säger tränaren att det syns att han har boxats förr. Träningen hemma i vardagsrummet har alltså givit resultat. Han skiner upp. På väg ut skojboxas han och ler stort.

Skola. 18 september.

– The clock is 7.42. You have to go now!

Personalen på boendet manar på tonåringarna. De skyndar sig att äta upp frukosten, göra sig iordning och packa väskor. Bussen går om två minuter. En efter en sprintar de ut genom dörren och kryssar mellan vattenpölarna som bildats av nattens regn. Med andan i halsen hinner de fram precis när bussen svänger in till hållplatsen.

En halvtimme senare är de på Viskastrandsgymnasiet i Borås. De går på Språkintroduktion. Första lektionen är matematik. Han sitter i en av bänkarna längst bak och kisar. Han har synfel och borde gå till en optiker. Men det har inte blivit av eftersom han måste lägga ut kostnaden själv, och efter rånet tidigare i somras är han skuldsatt.

På lunchrasten är hela klassen tillsammans. De skrattar och pratar, och sitter i den stora matsalen bredvid skolans övriga klasser.

– I skolan är alla vänliga mot varandra, svenskar, araber, somalier, afghaner. Jag har hört talas om fred och medmänsklighet förut. Nu får jag uppleva det.

Han är upprymd och glad. Men än så länge har han och hans kompisar inte pratat med någon av svenskarna.

Krig och fredagsmys. 9 oktober.

Han har huvudvärk och är på dåligt humör. För andra gången på två dagar har han varit hos tandläkaren och lagat hål. Han är lite tagen, han har aldrig varit hos tandläkaren innan, och har svårt att prata ordentligt.

Hans tankar är upptagna av oroligheterna i Kunduz-regionen.

– Det pågår bombningar och strider. Jag hoppas att min familj tagit sig därifrån.

Han har inte hört något från dem sedan de skildes åt. Telefonlinjerna fungerar inte.

– Jag saknar dem. Jag är orolig att det har hänt något. De kanske är kvar i byn, det är inte bra, de kan utsättas för bestraffningar.

Han ska försöka kolla med Röda Korset och Röda Halvmånen om de finns i något flyktingläger. För honom är det självklart otänkbart att återvända. Ovissheten och väntan på asylbeslutet plågar honom hela tiden. Inatt hade han en mardröm.

– Min gode man kom till skolan med ett papper i sin hand. Det var från Migrationsverket och inget bra besked. Jag tänker för mycket. Men jag kan inte sluta.

Samtidigt är han betydligt mer hemmastadd nu än för bara ett par månader sedan. Han traskar rakt igenom Borås centrum till ett annat nyöppnat asylboende för ensamkommande. Där har en kompis han lärde känna i Iran nyligen flyttat in. Tillsammans går de till optikern. Idag får han till slut sina glasögon. Inte de snygga bågarna för 1 700 kronor. Men ändå.

– Oh, vilken skillnad.

Han ser omtumlad ut. Han kan äntligen se ordentligt på långt håll.

Han och kompisen går bort mot bussen. För första gången i Sverige ska han ta med en kompis hem. De ska åka ut till boendet och ha fredagsmys. De ska se actionfilmen Mission Impossible.

FAKTA:

Ensamkommande flyktingar

Det är kommunerna som har ansvaret för ensamkommande barn och ungdomar. De ska utse en gode man som för barnets talan och bevakar dess intressen. De ska också ordna boende och skola, och socialtjänsten har det övergripande ansvaret att allt fungerar.

Ensamkommande har samma rätt till sjuk- och tandvård som alla andra barn i Sverige, och får gå på kontroller när de kommer hit.

Migrationsverket betalar ut en dagersättning på 24 kronor per dag till asylsökande. De betalas ut till gode man. Utöver det är det möjligt att bland annat ansöka om klädbidrag och bidrag för glasögon.

Hittills har det kommer över 16 000 ensamkommande barn och ungdomar. Av dem är cirka hälften från Afghanistan.

Handläggningstiden är i snitt 202 dagar.

Av de avgjorda ärendena har 75 procent fått uppehållstillstånd. Av dem från Afghanistan har 80 procent fått uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Mest läst