Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Enrique Vila-Matas | Bartleby & Co

Enrique Vila-Matas | Bartleby & Co

Det är 14 år sedan Enrique Vila-Matas kom ut med den nu till svenska översatta Bartleby y compañía hemma i Spanien. Ulf Eriksson ger sig in i författarens universum och hittar tänkvärda reflexioner kring konstarternas betydelser för människan.

roman

roman

Enrique Vila-Matas

Bartleby & Co

Översättning Yvonne Blank

Tranan

Det berättas att den unga talangen Clément Cadou som satsat allt på att bli en stor författare fick träffa Witold Gombrowicz på en middag. Mötet med polacken förlamade honom. Cadou fann sig omgående förvandlad till ”en möbel”, och var sedan oförmögen att skriva något. Detta får vi veta av berättaren i Enrique Vila-Matas charmerande essä Bartleby & Co, en excentriker med varmt hjärta som föresätter sig att skapa en samling fotnoter till en ickeexisterande bok vars ämne är författare som av någon anledning inte skriver.

Längre in i detta rörliga flöde av citat, anekdoter och funderingar kring ickeskrivandets såväl som skrivandets väsen, möter vi ordet möbel igen. En novell i en samling ofullbordade noveller slutar med att berättaren säger sig vara ”en av de sista som trevade sig fram mellan möblerna”.

I VILA-MATAS UNIVERSUM växer litteratur ur litteratur, och författare befolkar varandras medvetanden med samma naturlighet som vi vandrar omkring i vardagen. En viktlös labyrint i ständig omgestaltning, sådan är den elegante, melankoliske, stundom stollige men aldrig banale Vila-Matas tolkning av den gåtfulla region där den skrivande och den läsande delen av mänskligheten ibland möts.

Vem är titelns Bartleby? Efter essäer av filosofer som Deleuze och Agamben har den fiktive figuren Bartleby blivit en populär representant för en subtil protest med betydande kreativ potential. Det var Moby Dicks författare Herman Melville som skrev novellen Bartleby kopisten, vid en tid i livet då han såg det mesta i svart, och detta med rätta eftersom han anade det öde som också blev hans, att dö förtigen och bortglömd.

SOMLIGA MENAR ATT Bartleby bör förstås som en sorts Kristusgestalt. Vad som sker är att Bartlebys chef ber honom att gå till posten och får svaret: I would prefer not to. Bartleby vägrar inte bara att gå ärenden, utan också att lämna kontoret där han sover bakom en skärm. Till slut hittas han död.

Borges skriver att Bartleby skapar en tradition som Kafka tar upp och utvecklar, bland annat i episoden om det gåtfulla bostadslösa väsendet Odradek, vars skratt låter som prasslet av torra löv. I en bullrande värld som dyrkar entydighet, framgång och handling är de motvilliga och tvekande gestalterna i Vila-Matas rikt varierade fotnotssamling bärare av ett annat perspektiv. Vilken är deras gemensamma erfarenhet?

LITTERATURFILOSOFEN Blanchot har talat om att litteraturens essens är försvinnandet, och att skrivandet handlar om att försvinna. Dödsmedvetenhet och förgängelsekänsla är sällan långt borta hos Vila-Matas, särskilt inte när han är på sitt mest uppsluppna humör. Men till det som sker före slutet hör att vi går omkring här i världen och frågar oss saker, vilket kräver något slags förväntan på ett svar. I denna väntan infinner sig ibland behovet av att skriva, och det är då ett av de allvarligaste momenten i en litterär människas tillvaro kan inträffa: uttryckskrisen.

Självklart berör Vila-Matas Hofmannsthals berömda text Ett brev, där den brådmogne unge poeten med lysande stilkonst förklarar att han inte längre kan skriva. Hans problem kan kanske delas upp: språket räcker inte till, just han finner inga ord, tingen kan inte göras rättvisa, det finns ingen adressat. Många andra förstummade passerar genom Vila-Matas mestadels ljusa och muntra fotnotsskog, men också en rad mer eller mindre bisarra eller helt enkelt obegripliga ickeskrivare. Den kanske obegripligaste av dem alla är Sokrates som inte efterlämnade en enda rad, men var så svår för Platon att förstå sig på att han var tvungen att ge oss Dialogerna för att besvara Sokrates dunkel.

DET ÄR 14 år sedan Bartleby y compañía utkom i Spanien, och Vila-Matas fortsatte sedan på den inslagna vägen, bland annat med El mal de Montano (Montanos sjuka), från 2002. Där handlar det mycket om en den unge Montanos skrivkramp, men också om litteraturen som något verkligare än livet. Här bejakas själva föränderligheten i stället för strävan efter definitiv självkännedom och tydlig identitet. Vi kan inte förmedla oss själva, bara våra förvandlingar.

Enrique Vila-Matas har fortsatt att odla sin särskilda form av hybrid mellan roman- och essäprosa. Senast i år, med den gripande och komiska Kassel no invita a la lógica (Kassel vädjar inte till förnuftet), där en med Vila-Matas närbesläktad författare inbjuds till den berömda konstmässan Documenta i Kassel, för att där vara gästförfattare. Till hans uppgifter hör att sitta på en kinarestaurang och skriva inför publik, samt att hålla ett föredrag.

HÄR HAR VILA-MATAS förvandlat Bartlebys nej till en digressionernas och nattsudderiernas ständigt ambulerande nyfikenhet. Han besöker de betydande verken på Documenta 13 och levererar en rad tänkvärda reflexioner över konstarternas betydelse för människan i det läge där vår civilisation nu befinner sig.

Vid ett tillfälle konstateras det att dagens skapande människor delar villkor med sina föregångare under förupplysningen. De måste skriva inte för en etablerad offentlighet, utan för den gemenskap de själva skall bli.

Bild - 2
Mest läst