Jag vet knappt var jag ska börja.
Med Björn Kjellman som för tio tusende gången spelar uttråkad äkta man och knastertorr handfallen tonårspappa.Eller med Christine Meltzer, som begår lustmord på sin rollfigur med roliga miner från valfritt skämtprogram på tv.Eller kanske med Nour El-Refai som behåller värdigheten trots att hon spelar stereotypen sexig Cool Girl.
De är alla fast i det helvetets vestibul som svensk filmkomedi är dömd att stå i, tills dess att den befriar sig från likgiltigheten. Rummet är inrett med de slitna möblerna Övre medelklass, Medelålder, Missnöje, Äktenskap och Stockholm. Och hur än filmskaparna flyttar runt dem, ser det exakt likadant ut.
Full av klichéer
Det börjar i en vaselinesuddig scen på ett hotellrum i Frankrike, där unga paret Marianne och Gustaf firar sin kärlek. Han med författardrömmar, hon bara blond och lycklig. Det ska nog föreställa en kliché att skratta åt, men det är svårt att veta eftersom resten av filmen är full av klichéer som inte är tänkta att skratta åt.
Någon minut senare har hon lämnat honom. Ingen fördjupning av vad de har älskat hos varandra eller vad som gick fel. Istället läggs allt fokus på nya relationer. Och jag kunde inte bry mig mindre.
En av manusförfattarna, Martina Haag, skrev berörande och roligt på skilsmässotemat i sin bok Det är något som inte stämmer. Så varför denna tråkiga och slappt skrivna berättelse som slutar så lamt att jag är beredd att skicka svensk humorfilm till valfri krets i helvetet, bara något oförutsett händer.
