Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

En ny skön relation mellan människa och värld

Konst: Upplever vi digitaliseringen som en högre grad av verklighet?
Den mångbottnade titeln för årets Transmediale i Berlin var BASICS. Frågan om vad som är "grundläggande "för vår verklighet och verklighetsupplevelse, om den är digital eller analog, etisk eller estetisk, stod i centrum för föredrag, diskussioner, utställningar och fester. Utgångspunkten var att globaliseringen och digitaliseringen har gjort världen "hyperpotentiell". Samtidigt är frågan om vad man ska göra och ta ansvar för i en värld med ökade möjligheter allt annat än självklar. För samtidigt som förändring och förflyttning rent generellt hyllas så uppstår nya våldsamma uteslutningsmekanismer.
Lina Selander var en av de få svenska medverkande - och fick ett hedersomnämnande av juryn. Med tanke på temat kändes det logiskt. Det påminns jag om på 300 m3. Här visas tre separata verk, men ljudmässigt flyter de samman och viljan att uppleva verken var för sig krackelerar. Samtliga verk består av sammanföringar och omkodningar av bilder och historier. Inte till en ny historia, utan snarare till en ny atmosfär, där "mening" inte ställs mot "känsla".
Reconstruction (1999-2000) består exempelvis av tre tv-monitorer som visar baksidan av fotografier som broderats och perforerats, i mönster som omkodats till ljudstycken i en okänd mjukvara. Så fort ett material upphöjts till digital kod kan det köras ut genom vilka maskiner som helst, och därmed förvandlas till representationer.
Det viktiga är här inte om "upphöjandet" av alla olika medier till en digital nivå verkligen sker, utan snarare hur möjligheten att göra det påverkar verkligheten. I Hjärtats totala solförmörkelse har ett gammal analogt ljudband till exempel inte blivit digitaliserat - det står där och snurrar och låter tillsammans med en videoprojektion på väggen och en tv. Allt material var en gång tänkt att representera händelser som inte har med varandra att göra - och som heller inte får det i Selanders verk. Vad det i stället går ut på är att upprätta en människa som bytt ut "old basics" som Gud, Naturen, Kulturen och det Omedvetna - mot en källkod.
Besökaren får därför inte kontakt med någon sanning bortom bilderna, genom att kontemplera konsten. I stället är man där, på plats, omedelbart. I videoverket This is the place (2001) mixas material från en svartvit dokumentär (Native land) med textfragment och Mahlers första symfoni. Bild, ljud och text bildar ett påträngande stycke verklighet, där ingen betydelsenivå överordnar sig den andra. Men snarare än att dystopiskt bekräfta upplösningen av det mänskliga, pekar Selander mot ny skön relation mellan människa och värld, varken nödvändigtvis harmonisk eller disharmonisk. Utställning pekar mot en ny grund. Back-to-basics-fundamentalister göre sig icke besvär.
Mest läst