Var sjunde minut börjar en kvinna diskutera sitt könsumgänge. Joanna Rytels konstvideo Play girl går i en upprepande evighetsslinga i Stenasalen på Konstmuseet. Filmens deltagare är två män och konstnären själv som med grovkornigt språk bryter mot mallen för hur en kvinna förväntas vara.
Från början visste hon inte att det skulle bli ett konstverk. Mer eller mindre av en slump filmade hon en konversation i sängen och kände sedan att där fanns något.
Hon berättar för den ene killen att hon legat med hans kompis, vilket tvingar fram lögner och tankar om heder hos båda männen. Machoidealet kommer till ytan, konstaterar hon.
- Jag tycker att det är ett viktigt ämne. Om de brydde sig mer om jämställdhet skulle de slippa spela män, säger Joanna Rytel.
- Jag har inget emot att använda mig själv. Jag gillar när verklighet och fiktion blandas och man inte vet riktigt vad som är vad.
Händer väver i luften; Joanna Rytel vevar fram sina ord med kroppsligt eftertryck.
Hon är konstnären som tillsammans med Fia Sandlund gick till attack mot Fröken Sverige-tävlingarna 2001 och vecklade ut banderoller om Gubbslem. Sedan dess har hon vid flera tillfällen gjort konst som beskrivits som provocerande, bland annat verk om glada aborterade foster, om begär efter svart hud eller om strippning, dans och onani inför djur.
- Från början är det oftast jag själv som blir provocerad av ett fenomen i samhället. Sedan gör jag en reaktion som blir ett konstverk. Kanske blir folk provocerade av det, men det kan vara positivt eftersom de blir berörda.
Hon uppskattar provokatören Pål Hollender för att han använder sig själv även i otrevliga sammanhang. Däremot ogillar hon Lars Vilks och hans rondellhund, menar att han inte ägnar sig åt kritik utan bara är ute efter att skapa uppmärksamhet genom att förolämpa och sparka nedåt.
- Jag tycker inte att jag går för långt. Jag gör allt helhjärtat. De glada abortbarnen, till exempel, kom från att jag själv gjort två aborter och inte vill känna skuld och skam för det. Jag tänker att de har det bättre i himlen och därför är de glada. Det säger jag inte för att provocera utan för att jag tänker så.
Joanna Rytel menar att grunden för hennes konstnärskap är förmågan att se orättvisor och ambitionen att vara ärlig. Hon ogillar när tillvaron ramas in, vilket är en delförklaring till att hon så ofta uppehåller sig kring sex.
- Det känns så naturligt, är en del av mig. Vi är alla sexuella varelser, men på något sätt måste vi förtrycka sexualiteten i samhället. Och så fort jag känner att något förtrycks eller blir begränsat vill jag bryta mot reglerna.
Det hon har på gång närmast avviker inte från den linjen. För tillfället grunnar hon på hur hon ska skapa konstporr om en kvinnlig blottare med mobiltelefonen. Filmen ska ingå i ett projekt som dokumentärfilmaren Mia Engberg dragit igång.
Ett annat spår är att hon ska följa upp den performance hon gjorde under konstbiennalen i Göteborg. Då iklädde hon sig rollen av sexarbetare som erbjöd sina tjänster enbart till dem hon fann attraktiva.
På frågan om vad föräldrarna tycker om hennes konst svarar hon att mamman gillar den och tycker att den är viktig, även om hon finner den utmanande. Vad pappan anser har hon ingen koll på. De har ingen vidare kontakt och han är kvar i Polen, där hon bodde sina första sju år.
Sedan några år Joanna Rytels hemadress Stockholm, men hon har starka rötter i Göteborg och har bott här i flera år. Här gick hon också Dômens konstskola och ett år på Fotohögskolan innan hon kom in på Konstfack.
