Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En fråga om prioritering

Det finns goda skäl för både regeringen och de rödgröna partierna att fundera över Sverigedemokraternas roll i riksdagen skriver GP:s Emma Wange

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mona Sahlin höll 2010 det som skulle visa sig bli hennes sista första maj-tal som S-ledare. Bland annat sade hon: ”För mig, och för oss rödgröna är det glasklart. Ingen makt är värd att ett främlingsfientligt parti få veto i svensk politik. Aldrig någon gång, aldrig någonstans, aldrig någonsin tänker vi samarbeta med, eller göra oss aktivt eller passivt beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I juni 2011 har Sverige en borgerlig minoritetsregering. Socialdemokraterna har en ny partiledare. Det rödgröna samarbetet är upplöst och i riksdagen har S, MP och V vid flera tillfällen blivit passivt beroende av Sverigedemokraternas röster. Aldrig blev alltså ganska snabbt ett ibland. Hoppet om att få stöd av SD tycks ha blivit viktigare än att söka stöd över blockgränsen.

Utvecklingen i början av mandatperioden tycktes dock inte peka i den riktningen. I sin regeringsförklaring sade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att regeringen skulle söka ”breda och ansvarsfulla lösningar” i riksdagen. Främst handlade det om tänkbara överenskommelser med MP och S. Men uppgörelserna har i princip lyst med sin frånvaro. Miljöpartiet och regeringen har gjort en migrationspolitisk överenskommelse, eftersom de blågröna – med en tydlig hänvisning till SD – ville spärra vägen för främlingsfientlighet. Regeringen har även kommit överens med MP och S om den svenska närvaron i Afghanistan och Libyen. Men blocköverskridande överenskommelser när det gäller den här typen av frågor tillhör snarare reglerna än undantagen. Den som lyssnade till Reinfeldt i början av oktober hade all anledning att vänta sig fler överenskommelser än så här.

Det uteblivna samarbetet tycks dock ha fått SD att vädra morgonluft. I en debattartikel i SvD i går konstaterade Sverigedemokraterna, att regeringen brister i samarbetsvilja med oppositionen i allmänhet och SD i synnerhet. SD öppnar därför upp för en ”budgetteknisk oppositionssamverkan” som innebär att oppositionen – då de är ense i sak – ska tvinga regeringen att prioritera om i sin budgetproposition.

Inget av de övriga oppositionspartierna är dock intresserat av ett sådant samarbete. Det är en inställning som formellt ligger i linje med det totala avståndstagandet till SD, som de rödgröna väljarna utlovades i valet.

Under Håkan Juholts ledning har Socialdemokraterna tillsammans med MP och V inlett en allt hårdare konfrontativ linje mot regeringen. Samtidigt som skyttegravarna längs blocklinjen grävs djupare minskar emellertid utrymmet för nya blocköverskridande överenskommelser, vilket i sin tur öppnar upp för att SD ska kunna utnyttja sin potentiella vågmästarroll i allt högre grad. Det finns goda skäl för både regeringen och de rödgröna att fundera över om det är en utveckling de vill medverka till eller om de i högre grad tänker leva upp till sina respektive löften.