Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En för alla, alla för en

Sammanslagningar av borgerliga partier är åter uppe till diskussion. En enklare lösning är att de fyra allianspartierna ställer upp under gemensam beteckning i nästa riksdagsval: Alliansen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Är det rationellt, eller ens önskvärt, med fyra olika partier på den borgerliga sidan?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Frågan brukar aktualiseras med jämna mellanrum och lär fortsätta att göra så, när den borgerliga alliansen nu är inne på sin andra raka mandatperiod.

Fyraprocentspärren innebär en akut risk, så länge som småpartier lever i farlig närhet av gränsen och tvingar fram taktikröstning. Den kan i sin tur få oförutsedda konsekvenser – i årets val förefaller Folkpartiet särskilt ha drabbats av att röster gick över till Kristdemokraterna och Centern. Ett annat problem är partier i krisläge kan känna sig tvingade att sätta egen profilering framför samverkan – med de risker för växande interna motsättningar inom regeringsalliansen som kan följa.

Mångfalden har emellertid också fördelar. Det är just samverkan inom alliansen som skapat den politiska styrkan. Gammal splittring har ersatts av samsyn, där partierna kunnat påverka varandra.

Alldeles oavsett de höga personliga förtroendesiffror som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har just nu, är det uppenbart att allianssamarbetet också för Moderaternas del varit en avgörande faktor för framgången. Med alliansen har följt en större bredd i den förda politiken och via de olika partierna bättre kontaktytor ut i väljarkåren.

Fyra partier borde bli tre, tycker tidskriften Liberal Debatt, som i sitt senaste nummer pläderar för en sammanslagning av Folkpartiet och Centern.

Motiven för en sådan sammanslagning är flera enligt tidskriften. De båda partierna är de klassiska mittenpartierna – mittensamverkan dem emellan etablerades första gången redan 1960 – och numera framträder också Centern som ett liberalt parti. En sammanslagning skulle skapa ett starkare liberalt alternativ, som också skulle bli en välbehövlig motvikt till Moderaterna inom regeringsalliansen.

Svårigheten att slå samman två sedan länge etablerade partier skall dock inte underskattas. Det som i förstone kan tyckas som självklara effektivitets- och resursvinster kan efterhand gå förlorat i revirstrider och kulturkrockar.

Frågan är väl också om det är den rätta tidpunkten just nu för de båda partierna att lägga resurser på ett så kraftkrävande projekt som en sammanslagning. Snarare är både Centern och Folkpartiet i behov av ett inre idéarbete de närmaste åren. För FP:s del har klokt nog beslut fattas om att arbeta fram ett helt nytt partiprogram och Centern har en del att fundera över efter höstens val.

Ett ytterligare problem är att en C-FP-sammanslagning inte löser problemen kring ett försvagat kristdemokratiskt parti. Med KD hängande på riksdagsspärren fortsätter den borgerliga regeringsalliansen att leva farligt.

Det finns i så fall en enklare lösning och det är att de fyra borgerliga partierna genom en teknisk valsamverkan ställer upp som ett gemensamt riksdagsparti under just beteckningen Alliansen. Med en sådan lösning kan alla fyra partierna fortsätta att verka som självständiga partier, kommunalt och regionalt, men inom en fastare organisatorisk ram på riksplanet.

Det vore den logiska fortsättningen på det fruktbara samarbete som nu lett till att de borgerliga för andra mandatperioden i rad leder den svenska politiken.

GP 2/1 -11