Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    En blodfylld skål för lady Macbeth

    Alla står skyddade vid giljotinen. Men när scengolvet täckts med papper håller det på att gå illa. Den italienska stjärnan faller och tiden stannar. Vägen fram till kvällens premiär för Macbeth är ett drama i sig.
    Fredag på Göteborgsoperan. I en korridor bakom kulisserna står några soldater och småspråkar. På scenen har spelet börjat, Verdis operaversion av Shakespeares drama om Macbeth.
    Där står han med blodig kniv i hand, uppmuntrad av sin fru, Lady Macbeth.
    Mats Persson och Francesca Patané heter de egentligen, han en rutinerad, fastanställd baryton som nu debuterar i rollen, hon en italiensk världsstjärna i huset för första gången, en mezzosopran som jämförs med Maria Callas och som efter sådär 150 föreställningar kan stycket i sömnen.
    De sjunger med kraft. Men ackompanjemanget är avskalat. Endast pianot klingar, ibland något slagverk. Och en och annan viskning från sufflösen Filippa Lundgren som har koll på både notstället och sångarna.
    Ännu har inte orkestern kommit. Det ska dröja ytterligare ett par dagar.
    För Francesca Patané känns det som om de aldrig ska nå premiären.
    Det är första genomdraget med smink, vilket innebär att hela föreställningen spelas i ett svep med paus för lunch. Regissören David Radok finkalibrerar aktörernas rörelser och samspelet med sceneriet.
    En bit in i första akten kommer det oplanerat att kännas som om tiden fryser för en kort sekund.
    Det händer när det blivande kungaparet konspirerar. Golvet är täckt av papper. Francesca Patané virvlar runt så att de röda lockarna fladdrar. Hon gör en snabb förflyttning, halkar i skräpet och dunsar i golvet.
    Samtidigt flyger David Radok och regiassistenten Tove Molin upp ur sina stolar i salongen liksom hänger som förstenade i luften under den där ovissa sekunden.
    - Skadade hon sig? Nej, men fan, vi håller inte tiden, hinner Tove Molin panikslaget tänka, för det blir hon som får ro en nödlösning i hamn, och hon minns när en pensionerad tysk sångare hoppade in för en kväll på Manon Lescaut, och hon gav honom noggranna anvisningar på engelska om hur han skulle röra sig på scenen, och han nickade instämmande men gjorde under föreställningen precis tvärtemot vad hon sagt, för i själva verket hade han inte förstått ett ord av vad hon pratade om eftersom han inte kunde engelska, vilket han inte informerat om.
    Sådant kan hända.
    Men det händer inte nu.
    För Francesca Patané reser sig snabbt upp med vred blick och produktionsteamet andas ut.
    - När vi har övat tidigare fanns inga papper på golvet. Jag blev jättearg, säger sångerskan efteråt när ensemblen har brutit för lunch.
    Futten, som personalrestaurangen kallas, är full av mer eller mindre utstyrda människor. Män med fläckiga rockar och kvinnor med strumpbyxliknande huvudbonader köar efter mat. Vid mikrovågsugnen står Lady Macbeths kammarjungfru, alias sopranen Pia Svorono, och värmer sin röda linssoppa.
    Francesca Patané nöjer sig med en liten äggmacka som hon petar i sig innan hennes man Marco Chingari ens hunnit börja på sin betydligt större portion. Han är en baryton med för tillfället ren almanacka och stannar därför med henne under största delen av hennes göteborgska vistelse.
    - Jag behöver ett schema för nästa vecka. Jag vet inte något om vad som händer, säger Francesca Patané till Tove Molin som lovar att fixa.
    Sångerskan ser dock varken särskilt missnöjd eller vilsen ut. Hon sprider sitt stora leende omkring sig mest hela tiden och börjar med en road min diskutera detta eviga övande. Det har pågått sedan den 2 december, med uppehåll för julfirande. Ett nordiskt fenomen, konstaterar paret. Här och i Tyskland är det normalt med två månaders repetitioner men inte på andra håll i världen.
    - Det är ett annat klimat här i huset. Alla är som en enda familj som till och med badar bastu, säger Marco Chingari.
    - Och så är det så många barn här. Titta vad gullig! säger Francesca Patané.
    Hon pekar mot ett av borden där en bäbis förevisas, sticker dit och gullar lite samtidigt som en röst i högtalarna deklarerar att det är dags för ännu ett pass repetitioner.
    En opera av Macbeths mått är en enorm produktion som sysselsätter i runda slängar 150 personer, under varierande tid. Vissa började jobba med den för två år sedan.
    Som kostymdesignern Katarina Hollá, som ritat fläckiga rockar och klänningar som både bärs av aktörer och svävar fritt. Eller scenografen Lars-Åke Thessman, vars ståltyngda scenografi ska ge känslan av ett slutet rum där ingen syns göra entré.
    - Passa järnet, ropar inspicienten Per Hansson, som styr så att allt händer när det ska. Just nu ska en av de kulisser ner som skiktar upp rummet beroende på hur mycket som ska visas. Väggarna för tankarna till bilor och ensemblen kallar anordningen för giljotinen.
    Sångarna ska ha blicken riktad mot publiken och kan därför inte spana uppåt för att undvika att däckas.
    David Radok rusar fram genom salongen fram för att se att positionerna stämmer. Regiassistenten Tove Molin hänger efter som en rem. Hon ska skaffa stegräknare. Radok är en rörlig regissör, tycker hon, och gillar farten.
    - Man blir svettig i den här rollen, konstaterar Mats Persson efteråt och efterlyser en handduk.
    Han har just krängt av sig sina kungakläder, pustar ut iförd morgonrock i korridoren utanför logerna. Att Macbeth är hans hittills största roll är inget han går och tänker på och han hade inga särskilt höga förväntningar på dagen.
    För ett halvår sedan började han de musikaliska repetitionerna tillsammans med en pianist. Nu efter genomdraget känner han det som att han äntligen fått ge sig in i elden och uppleva hur allt hänger ihop. Det kändes mycket bättre med sången än han trodde att det skulle göra.
    Han trivs.
    - Under föreställningen går jag från att vara en vanlig soldat som inte vill något ont till en blodtörstig best. Den utvecklingen är spännande. Och samspelet mellan mig och Ladyn är väldigt rättframt. Det är bra skrivet av Verdi, säger Mats Persson.
    En tisdag några dagar senare flödar svetten i orkesterdiket. Dirigenten Giancarlo Andretta styr med hela kroppen, vajar hit och dit, gestikulerar och sjunger med i vissa partier.
    I dag är den första genomsjungningen då han ska trimma ihop orkestern och solisterna. Sångarna jobbar inte med skådespeleriet i dag utan står stilla vid notställen i sina civila paltor, världsstjärnan i skinnkjol och stilettstövlar, svenskarna i urtvättade jeans.
    - Vi måste lita på varandra, säger Giancarlo Andretta på sin engelska med italiensk accent.
    Han spejar över orkestern och fångar in medlemmarna med engagerad blick innan han räknar in dem till nästa stycke.
    Mats Persson skakar loss spänningar i kroppen. Francesca Patané sitter och gäspar.
    Så är det fredag igen och ännu ett första gången, i dag premiär för hela apparaten med smink, orkester, skådespel och allt.
    Tove Molin står i startgroparna och har hängt på sig stegräknaren. Hon har haft den hela veckan och snittar på 30 000, med ett rekord hittills på 38 000 steg på en dag. Och nästa vecka återstår ytterligare flera dagars totala genomkörare, innan det blir dags för den verkliga premiären inför publik.
    Francesca Patané håller igen på sången. Så kommer scenen där hon snavade omkull förra gången. Golvet är fortsatt täckt av skräp, en detalj som ska ge känslan av ständigt pågående krig och kaos. Hon gör en snabb förflyttning. Och försvinner iväg helt utan missöden.
    Planen ser ut att funka. Papperet har fått halkskydd i form av gummisprej.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.