Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sickan Carlsson vann klassen Hedersbaggen under Guldbaggegalan på Chinateatern i Stockholm 2005.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En av de stora inom svensk underhållning

"Filmstjärna eller inte är jag ju så förtvivlat vanlig", hävdade Sickan Carlsson i självbiografin som kom ut 1977.

Det var hon kanske, i vardagslivet. Men hon hade en ovanligt stor talang för att underhålla. Och förmodligen var det kombinationen lysande, sprudlande och samtidigt jordnära, artist och människa utan divalater som gjorde att hon blev så folkkär. Publiken kunde känna att "hon är en av oss".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Jag går inte ut en dag här i Stockholm, och ingen annanstans heller, utan att möta människor som med glädje känner igen mig, sa en gång hon i en intervju.

Det stämde verkligen. Så länge hon orkade ta sina raska promenader på Norr Mälarstrand mötte hon hela tiden människor som hälsade på henne. Och hon var mån om att inte såra någon så hon log och hälsade tillbaka. Oförtröttligt.

När det gällde karriären hade hon aldrig anledning att förtvivla. Flickan som ville bli småskolelärare och som helst lekte mjölkmagasin när kompisen Birgit Tengroth ville vara akrobat blev en av de stora stjärnorna inom svensk underhållning.

Som tioåring sjöng Sickan - efter pappa Witus favorit, skådespelerskan Sickan Castegren - Anna-Greta Carlsson "Blåsippan ute i backarna stå" hos Farbror Sven i radion. Och man kan riktigt se framför sig hur han charmades av de sedermera så berömda smilgroparna.

Witus, som stavade efternamnet Karlsson eftersom han inte ville att det skulle stå WC i galoscherna, var typograf och när Sickan, enda barnet, var 15 fick hon vara med i Typernas revy på Gröna Lund. Bland åskådarna fanns Björn Hodell, direktör, och Kar de Mumma, textförfattare, på Södra Teatern. De blev imponerade och lockade med engagemang, men föräldrarna sa nej, dottern skulle gå ut skolan först. Så hon fick vänta.

Hon var med i typografrevyn en andra gång. I mars 1932 engagerades hon av Naima Wifstrand till i en pjäs som gavs på Vattugatan, på hösten det året medverkade hon i Vi som går köksvägen på Södra Teatern. På nyårsdagen 1933 revydebuterade hon i Ett leende år. I ensemblen ingick också bland andra Annalisa Ericson. De lärde alltså känna varandra tidigt.

Även inom filmbranschen noterades begåvningen och Sickan Carlsson fick en roll i En stulen vals 1932. Året därpå kom Tjocka släkten, hennes första film för Svensk Filmindustri som gav henne ett treårigt elevkontrakt och tyckte att hon skulle ha ett artistnamn. Greta Gustafsson hade blivit Garbo, så då kunde väl Sickan få heta Carlo?

Svaret blev ett bestämt nej från Witus. Sickan fogade sig, trots att hon tyckte att Carlo lät kul. Senare var hon nöjd med beslutet, för hon kände sig mycket mer som en Carlsson än en Carlo.

Det där med ungdomstrots var inget för henne. Men hon var inte mesig utan vågade sig redan i debuten på att ändra i Kar de Mummas texter. De som kände henne när hon växte upp har vittnat om hennes präktighet, men hon var ändå, som Staffan Tjerneld skriver i en bok om Södra Teatern, mycket käck. Han framhåller att bilden av den drömflicka som publiken bar i hjärtat var starkt tidsbetonad och sammanfattar: "Mary Pickford, 20-talets filmstjärna som kallades hela världens lilla fästmö, kunde ha varit Sickans moster".

"Käck" fick Sickan Carlsson också vara på film, i en rad lustspel där hon sjöng och agerade av hjärtans lust under ledning av olika regissörer, främst Schamyl Baumann och Hasse Ekman. När elevtiden avverkats var hon redan etablerad och under krigsåren hade hon, som Leif Furhammar skriver i boken Film i Sverige, en unik position i svenska folkets hjärta. Och hon behöll sin stjärnstatus. Men hon ansåg blygsamt att hon fick sitt genombrott först1949 med Skolka skolan (regi Bauman). Där spelar hon gymnasist, vilket säger en del om hennes gestaltningsförmåga.

Så småningom fick Sickan Carlsson möjlighet att även visa upp ett moget komedispel, med filmen Lustgården (1961, regi Alf Kjellin) som en höjdpunkt. Bakom manussignaturen Buntel Ericson dolde sig Erland Josephson och Ingmar Bergman. Det var en av de filmer hon var mest stolt över, har hon sagt.

I tv-serien Charlotte Löwensköld (1979) hade hon hade en karaktärsroll som prostinnan Forsius. Prosten spelades av Gunnar Björnstrand, skådespelaren som hon gjorde flest filmer med. Vid galan i början av 2005 tog hon, ödmjukt tacksam, emot en Hedersguldbagge för sina filminsatser.

Även Ingmar Bergman hörde till Sickan Carlssons beundrare. Men när han försökte locka henne till Malmö stadsteater sa hon nej. Då hade hon gift sig för tredje gången, med Sölve Adamsson, och äntligen hittat den rätte. Så hon blev kvar i Stockholm.

Det flitiga filmandet var bara en del av Sickan Carlssons verksamhet. Kvällarna ägnades åt scenen så arbetsdagarna kunde sträcka sig från klockan 7 till 23. Att visa upp sig på kändistillställningar - kändis var för övrigt ett ord hon avskydde - lockade inte vare sig då eller senare i livet.

Hon spelade komedi och revy och hade bland annat ett mångårigt samarbete med Karl Gerhard som lärde henne diktion. I Myggans Nöjeslexikon berättas en episod från Storan i Göteborg 1936. Där gestaltade hon Sonja Henie på rullskridskor, åkte ner i orkesterdiket och hamnade i bastrumman. Leende som alltid, åtminstone i offentliga sammanhang.

1946 kom skivan där Sickan Carlsson sjunger Glittrande glad, som blev hennes signaturmelodi. Hon fick, har hon sagt, en positiv livssyn och var i grunden en glad person. Men privat drabbades även hon av sorger och hon grät mycket, inte minst när maken Sölve Adamsson gick bort. Hon trivdes med sitt arbete, men det hände att hon kände sig instängd i "trallfacket", att hon tyckte att hon "drunknade i sina smilgropar".

Radioframträdanden, bland annat i serien Sickan och Kar de Mumma, Dagens Revy och Hasse Tellemars Schlagerfrågan bidrog till populariteten. I tv var hon en uppskattad gäst, bland annat flera gånger i Hylands hörna och så, förstås, i Allsång på Skansen. Hon hade också roller, i bland annat familjeserien Niklassons (1965), Öbergs på Lillöga (1983) med Stig Grybe och Kusiner i kubik (1992) med Claes Malmberg och Ulf Larsson.

Mot slutet av den långa artistbanan uppträdde hon helst för pensionärer tillsammans med Annalisa Ericson. Båda strålande exempel på att ålder inte diskvalificerar utan förädlar.