Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Enögt fokus på CO2- utsläpp leder fel

Debatt Vi anser att det inte föreligger något egentligt klimathot, i annan bemärkelse än att många samhällen är sårbara för olika naturliga klimatförändringar. Samtidigt välkomnar vi Christian Azar och Henning Rodhes nyanserade bild av klimatförändringarna, skriver bland andra Lars Jonsson, Stockholmsinitiativet.

I GP den 29/1 vill Christian Azar och Henning Rodhe nyansera bilden av klimathotet under rubriken Svårt att ge entydiga svar om klimathotet. De menar att den inte ökat men att den är lika allvarlig då som nu. Inlägget är en välbehövlig motvikt till politiska debattörer som till exempel Johan Rockström, Svante Axelsson och Anders Wijkman som ständigt piskar upp hotet om en ovedersäglig klimatkatastrof. Vi anser att det inte föreligger något egentligt klimathot, i annan bemärkelse än att många samhällen är sårbara för olika naturliga klimatförändringar. Vi konstaterar dock att Azar och Rodhe fortfarande anser att människans utsläpp av CO2 är ett allvarligt miljöproblem men välkomnar deras mer nyanserade bild. Deras inlägg öppnar för en mer lågmäld dialog och ökar utrymmet för andra angelägna miljö- och utvecklingsfrågor.

Författarnas ambition är att belysa frågan om hotbilden förstärkts sedan IPCC:s rapport från 2007. Deras svar måste tolkas som att hotet varken ökat eller minskat, även i jämförelse med den första rapporten från 1990. Det är dock olyckligt att Azar & Rodhe på nästan varje punkt antyder att det ändå kan vara så utan att peka på konkreta fakta. Redan i första stycket görs uttalanden av anekdotisk karaktär: Vi menar att även om en del kan tyda på att det skulle kunna vara på det viset, så är det svårt att svara entydigt ja på denna fråga. Huruvida höjningen av havsnivån accelererar eller inte, vet vi genom noggranna mätningar att svaret är nej men ändå tillägger författarna att: en del ny forskning pekar på att situationen skulle kunna vara betydligt allvarligare än vad IPCC tidigare hävdat eller haft möjlighet att uppskatta med hänvisning till en osäker framtid. Denna förmedling av å ena sidan det faktiska förhållandet kryddat med en anspelning som omedelbart skapar associationer av ett ökande hot har tyvärr blivit legio i dagens klimatdebatt. Detta är grogrunden för domedagsprofeterna som hämtar näring ur detta kunskapsdunkel.

Varningsklockor borde ringa

Den grundläggande vetenskapliga frågan, Columbi ägg, är vilken känslighet klimatsystemet har vid en fördubbling av mängden CO2. Azar och Rodhe konstaterar att kunskapen eller förståelsen av detta inte förändrats de senaste trettio åren trots att enorma resurser gått till klimatrelaterad forskning, uppskattningarna ligger kvar kring intervallet 2-4,5°C. Det faktum att spannet av osäkerhet inte minskat på trettio år borde göra att en klocka ringer hos varje människa med intresse för naturvetenskap. Letar vi verkligen på rätt plats? Att flera vetenskapliga arbeten sedan 2007 visat på att klimatkänsligheten är mycket låg vid en fördubbling av halten CO2 kunde vara värt att nämnas, samtidigt som ingen studie eller mätning kunnat bekräfta eller precisera de nu trettio år gamla teorierna. Oenigheten bland forskare har ökat, inte minskat. Faktum är att jorden har inte blivit märkbart varmare under de senaste tio-femton åren.

Moderna fysikböcker anger att en fördubbling av CO2 motsvarar en global temperaturökning på ca 1°C. Att detta kan resultera i uppemot 4,5 °C bygger på en förmodad förstärkningseffekt vars exakta värde inte går att räkna ut då CO2 verkar inom ett komplext och till stora delar kaotiskt klimatsystem. Problemet är att sedan IPCC grundades har all klimatrelaterad forskning utgått från att denna förstärkningseffekt är själva facit som verifierar riktigheten av resultaten, det vill säga man spänner vagnen före hästen. I de fall verkligheten inte stämmer med teorin är det verkligheten som skall ifrågasättas.

Behöver vara öppna för alternativa förklaringar

Klimatforskningen är ett typexempel på vad vetenskapshistorikern Thomas Kuhns menar med normalvetenskap. Paradigmet skall inte ifrågasättas, normalvetenskaplig forskning sysslar enbart med att beskriva och applicera paradigmet från olika perspektiv. En aktuell liknelse kan göras med det som drabbade årets nobelpristagare i kemi Dan Shechtman, enbart observationer som verifierarar måttstocken godtas medan hans iaktagelser av kvasikristaller som stred mot paradigmet sågs som villfarelser.

Det finns många anledningar till att vara mer öppen för alternativa förklaringar till förändringar i det globala och regionala klimatet. Trettio års intensiva studier har inte stärkt utan snarare minskat trovärdigheten hos CO2 hypotesen. Vi har fortfarande behov att skapa nya energikällor som inte utarmar miljön och tillgodoser utvecklingsländernas växande behov av el. Vi behöver fortfarande forska kring klimatsystemet för att kunna förbereda oss på framtida kall- och värmeperioder. Forskarvärldens enögda fokus på CO2 har tyvärr inte fört någon av dessa frågor närmare sin lösning.

Stockholmsinitiativet

Lars Jonsson,

konstnär och författare, hedersdoktor, Uppsala Universitet

Sten Kaijser,

professor emeritus i matematik, Uppsala Universitet

Ingemar Nordin,

professor i vetenskapsteori, Linköpings Universitet

C-G Ribbing,

professor fasta tillståndets fysik, Uppsala Universitet

Peter Stilbs,

professor i fysikalisk kemi, KTH

Mest läst