Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Emanuel Karlsten.

Emanuel Karlsten: Skärmberoende - en akademikers magkänsla?

Kulturkrönika Emanuel Karlsten om en debatt som mest tycks baseras på fördomar.

Vad är det som skiljer en akademikers mage från resten av mänsklighetens? Frågan är aktuell eftersom svenska barnfamiljer den senaste tiden badat i ångest på grund av en barnläkares utspel. Det handlar om Hugo Lagercrantz som krävt förbud eller begränsning av skärmtid för barn. Han menar att tiden vid internetapparater är skadlig och att ett stopp måste till, helst genom en rekommendation från Statens medieråd. Vilken långsiktig forskning barnläkaren hänvisar till? Ingen alls. Det handlar om hans magkänsla.

Utspelet är ett av de märkligaste i år och har skapat en debatt som mest tycks baseras på fördomar. Om att apparater förslappar, fördummar och, vad vet jag, kanske förfetar. Sådana teknofobiska idéer har följt varje teknikskifte. Sajten XKCD gjorde en komisk illustration över det för något år sedan när de la fram dokumentation över förändringsrädslan på 1800-talet. Brevkonsten skulle försvinna eftersom små lappar blev allt billigare. Tidningar och magasin skulle göra att människan slutade prata och hur skulle det sluta för promenaden när alla åkte cykel och tåg?

I efterhand är det skrattretande, men ändå utsätter vi nu en ny generation för samma moralpredikningar: Ipad isolerar, mobilen moralreducerar och datorn distraherar. Skulle predikan inte fastna riktas fokus om mot de svagaste: Tänk på barnen!

Så går teknologisk främlingsfientlighet i arv, för kan man lita på dessa nya maskiner?

Det är den här rädslan barnläkaren Hugo Lagercrantz utnyttjar i sitt utspel. Men när forskningen är otillräcklig eller inte stöttar hans oro spelas istället rädslans trumfkort ut: försiktighetsprincipen. Det vi inte vet allt om ska vi vara försiktiga med. Varför? För att barnläkaren känner det i magen.

Vad säger då forskningen? En av Sveriges mest kunniga forskare i ämnet heter Elza Dunkels. Hon menar att hon i princip bara sett positiva effekter av barns användning av surfplattor och mobiler. Hon har skrivit om saken på ett så tydligt sätt att texten borde sitta uppspikad på varje förskoledörr i hela Sverige:

"Vi kan redan nu se en generation unga som är mer allmänbildad än tidigare, som har täta kontakter med sådana de inte kan träffa i köttet så ofta, som förmår föra komplexa resonemang, som har terminologi för sådant min generation förvärvade först i vuxen ålder(...). Vi kan också se att en del har fått sämre handstil, är sämre på huvudräkning och har svårt att hålla sig från att ständigt kolla sitt flöde. Så snart en teknisk landvinning har etablerats brukar dock nackdelarna ses som acceptabla förluster, alltså något som vi förlorat därför att vi vunnit något viktigare." (SVT opinion 31/3)

Jag gissar att detta inte biter på vare sig Hugo Lagercrantz eller alla föräldrar. Den där molande känslan i bröstet av att något är fel kommer vara vägledande en stund till oavsett vad medieråd eller tusen forskare berättar. Men poängen är inte att förminska någons oro, utan istället ge rätt underlag för varje förälder att fatta egna beslut. Och framförallt: lätta på samvetet för redan pressade småbarnsfamiljer. Skärmtid är inte gift.

Begreppet skärmtid är för övrigt märkligt i sig. Som om det vi gjorde framför skärmen vore statiskt. Jämför med den vuxna skärmtiden. När på dagen har vi inte tillgång till en skärm? Jobbmejl, kompischattar, inköpslistor, kamera, videosamtal, tv-tittande och spelande. Allt är en skärm till en dator som hanterar det vi tidigare hade flera verktyg för. Det är i den här världen barn växer upp. En skärm i dag innehåller spel, musik, böcker och filmer. En del är pacificerande, annat utbildande. Men när ett barn går fram till en bok och "swajpar" med fingret över framsidan skrattar vi, trots att barnet egentligen pekar ut en brist. "Varför kan jag inte bläddra på det sätt jag är vad vid?". Det är deras verklighet, deras relation till vad en tidning är, hur en bok fungerar. På vilka grunder ska vi räkna av barnets bokläsande som "skärmtid" bara för att det skett på denna skärm? Och när ska vi i så fall sluta räkna av den? När böcker är digitala blad, identiska med pappersprodukten?

Kanske handlar problemet överhuvudtaget inte om hur mycket tid barn har framför skärmen, utan vad barn gör där. Och hur vi föräldrar hanterar den.

Allt kan givetvis missbrukas, fråga bara den britt som la in sig på sjukhus på grund av sitt selfie-beroende. Men ingen familj eller förälder mår bättre av dåligt samvete över att de låter barn använda de digitala produkter som är helt självklara för övriga mänskligheten.

Hur vi uppfostrar barn kommer variera över tid och i all tid. Den debatten är bra att ha jämt. Men den borde utgå från att varje förälder får följa sin egen magkänsla och förse den med korrekta fakta. Och framförallt inte smittas av barnläkare som tror att deras magkänsla borde vara vägledande för Sverige

Mest läst