Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Emanuel Karlsten.

Emanuel Karlsten: Hur mångas integritet är värd att offras i jakten på Flashback?

Kulturkrönika Vad ska vi göra med tankarna vi inte vågar berätta för någon? Erfarenheterna vi skäms över? Vad ska vi göra med åsikterna vi knappt vet om vi tror på? De som ingen annan håller med om, men som vi ändå vill vädra

Sedan några decennier har Flashback.org fungerat som en ventil för allt det där. Det svenska nätforumet har varit en plats för alla möjliga åsikter, alla skyddade av absolut anonymitet. Flashbacks ägare har gått långt för att försöka garantera sådant skydd. Här ventileras därför självmordstankar, sexuella perversioner och frågor om droger. Men på Flashback delas också recept, kändisskvaller och hur man bäst tar hand om en pelargon. Många användare hoppar mellan ämnena. Det är ett stort torg där alla i skydd av anonymitet vågar pratar om allt, en unik plats i Sverige med en knapp miljon registrerade konton.

Men också en sajt som för ett år sedan fick ett pris på sitt huvud.

“Skulle personligen lägga 50 000 kronor för Flashbacks databas” skrev aktivisterna i Researchgruppen på Twitter för två år sedan. En sådan databas skulle avslöja identiteten på många Flashbackanvändare. Ett år senare kom Researchgruppen på okänd väg över en sådan databas och Aftonbladet köpte sedan tillgång till aktivisternas byte. Tillsammans började de skriva artiklar och plöjde därför igenom identiterna bakom några av de mörkaste hemligheter som publicerats i Sverige.

Varför skulle någon tidning vilja göra det? Aftonbladet och Researchgruppen hänvisar till rasismen, haten, brotten. Den som vädrat unkna tankar och idéer behöver inse och ta ansvar för det. Därför ska de hängas ut, särskilt om de annars är offentliga personer.

Hur många vanliga människor går det på en kändis? Hur många är värda att offras för att blottlägga att en offentlig person har rasistiska tankegångar? Tio? Tusen? Tiotusen? Det är en viktig fråga eftersom hundratusentals människors integritet kränktes för att Aftonbladet skulle kunna skriva artiklar som kom åt några få. Totalt handlar det om nästan en miljon användarkonton.

Publiceringarna försvaras med att de ska skapa debatt om gränsen för yttrandefrihet. Därför hängs läkare, politiker och jurister ut. Det är vidriga uttalanden från alla dessa offentliga personer som avslöjas, men allt det övriga de skrivit då? Är det värt att skyddas av yttrandefrihet?

Det tog mig inte ens två minuter att med hjälp av Aftonbladets publicering hitta de uthängdas Flashbackkonton. Nu kan jag identifiera allt de skrivit, allt de trodde de publicerat under anonymitet. En av dem skriver återkommande om sina sexuella preferenser. En annan om sina många upplevelser av narkotika och berättar detaljer om sin snåriga relation med sin flickvän. Det tar mig bara någon minut innan jag ser vilken stad den anonymiserade läkaren kommer från. Förstod Aftonbladet det? Att med avslöjad identitet avslöjas också allt det privata, pikanta detaljer som berättats på Flashback? Sjukdomar, fetischer, oprövade tankar. Spelar det någon roll? Var det värt det?

Vad avslöjar Aftonbladet egentligen?

Det är ingen nyhet att Flashback samlar alla sorters människor för alla sorters syften. Varje stad har samma problem som Flashback, det finns bra gärningar och det finns dåliga. Flash-back har vunnit journalistpriser för banbrytande journalistik, liksom det har varit en plats för rasism. Flashback kärleksbombar regelbundet behövande personer i allmänheten, precis som den mobbar, skvallrar och är en plats för de mörkaste tankar. Skillnaden är myndigheter inte fungerat lika bra här, som den gör utanför nätet. Därför tycker sig Aftonbladet ha rätten att ta makten i egna händer. Agera medborgargarde och surra personer vid skampåle på grund av deras vidriga åsikter.

Det är inte så att Aftonbladet har gjort några enskilt dåliga publiceringar. Att kräva ansvar av den som hotat eller skrivit hetsande är viktigt, även om det skett under anonymitet. Problemet är tillvägagångssättet, researchen, kartläggningen och tillgången till information som blottlägger hundratusentals svenskar. Det är ett arbete Researchgruppen gjort, men som Aftonbladet legitimerar genom att betala för det. Alltså samma Aftonbladet som tidigare kritiserat NSA för att kartlägga världens medborgare i jakt på brott av några få. Var går gränsen? Hade Aftonbladet också köpt alla svenskars kommunikation på Facebook? Hade de köpt tillgång till Apples Iphone-sms? FRA:s databas?

Var är det rimligt för den obskyra tanken, den ofärdiga formuleringen att ha en helgd?

Vi har problem i Sverige med attityder, hat, hot och rasism. Det räcker att gå till sitt eget kafferastrum, ställa sig på en perrong eller gå på nattklubb för att förstå det och att det kommer från alla samhällsskikt. Yttrandefriheten är inte skapad för dessa personer, men det är en oundviklig och viktig konsekvens att även deras förbjudna, korkade och vidriga tankar får vädras. Inte för att de ska försvaras, utan för att de är en förutsättning för en fri tanke.

Mest läst