Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Tack SVT för beslutet att lägga ned Debatt, skriver Emanuel Karlsten.

Emanuel Karlsten: Födelsedag på Facebook

Jag har länge haft ett kluvet förhållande till födelsedagar på Facebook. Du vet den här grejen när Facebook påminner om vilka som fyller år för dagen och uppmanar användare att skriva en grattishälsning till personen.

Med åren har jag börjat uppskatta det där, känt mig lite speciell av mängden grattis när jag själv fyllt år. Lite sedd, lite uppskattad. Men där finns också en gnagande känsla av att det är totalt meningslöst och ytligt. Att allt är en illusion av innerlighet, de som gratulerar är de som råkar vara inloggade på Facebook och har så tråkigt att de börjar klicka in på vilka som fyller år idag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag antar att det var därför jag fick mitt infall nu i helgen. Jag gick in på min Facebookprofil och ändrade min registrerade födelsedag på Facebook till måndagen den 13 juli. Vilket inte alls är min födelsedag, utan en helt vanlig måndag. Jag fyller år i januari, men kommer någon ens bry sig?

När jag öppnade Facebook på måndagen hade ett trettiotal hunnit gratulera mig på födelsedagen. Där var barndomskompisar, kollegor och uppdragsgivare i branschen som gratulerade.

Jag börjar tycka att det är pinsamt. Jag vet inte om jag vill se hur lättmanipulerade folk är. Men nu är det för sent. Snart börjar vänner till mina föräldrar skriva. Släktingar och allt fler vänner gratulerar. Nära vänner. Vänner som ska på vårt bröllop i sommar.

Hjälp! De skriver fina hälsningar. Gör små bildcollage. Jag får ångestsvettningar. Både för att jag har lurat dem och för att mina godtrogna vänner gått på det och beter sig så fint. Hur ska jag avslöja det här?  

Vänner vi umgicks med dagen innan skickar meddelande med hurrarop och smileysar. Jag svarar inte. De vet väl? Fler vänner sms:ar. En av dem har inte sms:at sedan han önskade mig grattis senast, på min riktiga födelsedag i januari. En annan är en av mina äldsta vänner. Oj. Han visste inte?

En familj vi växt nära den senaste tiden ringer upp. De sjunger Ja må han leva. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag slår på högtalartelefonen och min fästmö tjuter av skratt när hon hör deras sång. ”Luuurad”, ropar hon till familjen. Hon tycker allt det här är kul. Jag vill sjunka under jorden.

Totalt sett är det bara knappt en handfull personer som ifrågasätter min Facebookfödelsedag under måndagen. Mina föräldrar och syskon så klart, men också en bekant som visar sig vara kalenderbitare och en god vän som sms:ar för att meddela att Facebook visar fel.

I övrigt fortsätter oskuldsfulla gratulationer rinna in under hela dagen. De äldre skickar bilder på blombuketter, men de allra flesta skriver slappa Grattis!, ibland orkar de inte med utropstecken. Jag skrollar igenom alla. Över 150 stycken. Nästan lika många som på min vanliga födelsedag. Hur ska jag tolka alla grattis? Hur ska jag tolka de fina orden, att folk tänker på mig? Och varför blir jag ändå så glad? De gör det ju på falska grunder?

Jag sms:ar vännen som hörde av sig om att Facebook visar fel. Jag förklarar mitt experiment. Han skrattar och berättar att han själv fyllde år i går och att bara en vän hörde av sig utöver släkt. ”Jag vägrar sätta upp mitt födelsedagsdatum på Facebook. Det är bara spel för gallerierna”, sms:ar han.

Aj. Hur kunde jag missa hans födelsedag? Jag känner mig som en idiot. Vad är det jag försöker bevisa? Jag är själv exakt lika beroende av Facebooks små flaggningar inför folks födelsedagar som alla andra. Hela mitt minne är totalt ersatt av digitala påminnelser som jag litar blint på. Vem är jag att ens ifrågasätta folks goda vilja?

Min vän tar det med ro. Han får kanske färre gratulationer, men slipper i alla fall de digitala ytligheterna, spelet för galleriet.  

Så kanske det är. Ett spel för gallerierna. Men så är det väl å andra sidan med det mesta i våra sociala liv? Vi drar på oss glada miner, trots att vi är ledsna. Vi frågar hur folk mår även fast vi inte bryr oss. Vi säger att maten är god även när den är sådär och vi hälsar glatt på personer vi inte gillar.

Vi spelar för gallerierna, för att världen och vår vardag blir lite trevligare av det, lite mer uthärdlig. Vi är alla en del av det och till stor del även beroende av det. Även i det digitala.

Men exakt hur lättmanipulerat det har blivit stod klart måndagen den 13 juli 2015. Det var då 156 personer uppmuntrade, sjöng sånger och talade väl om mig, för att jag hade fifflat med reglerna för det sociala spelet i galleriet.

Mest läst