Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ellie Goulding | Delirium

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Pop

    Elle Goulding

    Delirium

    (Polydor/Universal)

    Populärmusiken har i alla tider burits upp av agendasättande låtskrivare och producenter. Alla från George Gershwin, Irving Berlin och Johnny Mercer via Motowns gyllene trio Holland–Dozier–Holland till Otis Blackwell. Vidare med Diane Warren, Burt Bacharach, Phil Spector, Stock Aitken Waterman och fram till dagens gigant, svensken Max Martin har tagit popmusiken i nya riktningar. Och påverkat vår närmiljö genom att ligga bakom det som kommit ut ur köksradion.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Gemensamt för alla dessa melodimästare och superproducenter är att de haft en tydlig, egen identitet som ibland varit så stark att den överskuggat artisten. Inte sällan har de också fått ovett för att de tagit plats, satt så stort avtryck.

    Artisterna i sin tur, ofta kvinnor, har i sin tur reducerats till sångfåglar, viljelösa instrument i händerna på musikingenjörer som på löpande band spottar ur sig snarlika låtar efter en bestämd, beprövad formel. Max Martin och Ellie Goulding utgör verkligen inget undantag i den här eviga, enfaldiga följetongen.

    Hemma i England får Ellie Goulding höra att hon säljer ut sin integritet genom att dra till Los Angeles och samarbeta med Max Martin. De har förstås ingen koll på att exempelvis även fritänkaren Laleh bidragit till hennes nya platta. Sannolikt missar de även att Joakim Berg nu adderar Goulding till raden av begåvade sångerskor han skrivit åt.

    Inte för att Ellie Goulding behöver fråga mer än en gång. Hon är en framgångsrik låtskrivare av egen kraft, hanterar en hel park av olika instrument och redan innan framgångarna med Love me like you do var hon en extraordinär popstjärna.

    Ändå är det förstås alldeles utmärkt av Ellie Goulding att bredda sin kreativa bas med en grupp duktiga musikanter och låtskrivare. Inte för att det skulle vara en genväg till kommersiell framgång utan för att det tar henne vidare.

    Ellie Goulding anstränger sig för att göra traditionell popmusik som också är i högsta grad samtida genom att anamma såväl elektronika som rena EDM-influenser. Det blir inte minst tydligt i senaste singeln Lost and found - och japp det är just den låten som har Laleh Pourkarim och Joakim Berg som mamma och pappa. Jag uppskattar att Ellie Goulding kan göra en så soldränkt, kaliforniskt popsoulig låt utan att för den sakens skull hänfalla åt retroestetik. Till skillnad då från många av de brittiska kollegor som för några år sedan hakade på den hastigt utplanande Duffy-vågen.

    Snarare är det alltså dansgolvet på Ibizia eller i Miami som ligger närmare till hands. Lyssna exempelvis på We can't move to this eller Don't need nobody som med små justeringar skulle funka alldeles utmärkt till ett sprakande Summerburst-pyro. I kombination med en sockrig poplåt som Around U och ursnygga, syntiga och lite undangömda Devition är det uppenbart att Ellie Goulding har gjort en platta full av popmusik som är perfekt för topplistorna.

    Max Martins dominans på samma listor kommer så småningom att brytas. Popmusiken kommer hitta nya vägar. Det gör den alltid. Men hans inflytande kan ingen ifrågasätta.