Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Ellen Mattson

Ellen Mattson | Sommarleken

I Sommarleken återvänder Ellen Mattson till Bohuslän, där flera av hennes tidigare romaner utspelat sig. Lena Kvist har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Ellen Mattson

Sommarleken

Albert Bonniers förlag

Det finns många skäl att tycka om Ellen Mattsons Sommarleken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Romanen är en elegant tidsskildring, ett skärande och längtansfullt relationsdrama och ett Bohuslänporträtt som är det finaste jag har läst sedan Evert Taubes ungdomsbetraktelser.

Ellen Mattson är redan ett välbekant namn för läsarna av GP:s kultursidor. Dels medverkar hon som krönikor, dels har hon skrivit en lång rad romaner som ofta fått fina recensioner.

Ändå skulle jag inte säga att Mattson är en författare som fått ett stort genombrott: hittills är hon vare sig pocketbästsäljare eller Augustpristagare.

Bådadera skulle vara fullt möjligt, faktiskt.

I Sommarleken återvänder Ellen Mattson till Bohuslän, där flera av hennes tidigare romaner utspelat sig.

Hon skriver om en skärva av världen som jag råkar känna väl till och vet att hon beskriver mycket exakt. Vi befinner oss vid farleden mellan Göteborg och Uddevalla, där det är ganska nära mellan fastlandet och Orust. Kanske i höjd med Kastet?

Havet känns annorlunda där. Det finns ett sugande mörker över det bråddjupa vattnet, ett inomskärsmörker som man inte stöter på i den solglittriga och saltfriska ytterskärgården.

Huvudpersonen i Sommarleken heter Sandra och är ett åretruntboende ensambarn i ett litet samhälle på fastlandssidan.

Romanen börjar med att hon tar sig fram på en övervuxen stig och hamnar vid kanten av en gräsmatta där det ligger ett stort, vackert och förfallet sommarhus.

På gräsmattan sitter en äldre kvinna och tre tonåringar i Sandras egen ålder. De ser overkliga ut, som i en film.

Ungdomarna visar sig vara tre schweizisk-svenska syskon som tillbringar sommaren hos sin farmor i Bohuslän. De är obesvärat överklassiga och har en stark samhörighet sinsemellan. Ibland låter de som i en gammal förtjusande internatskoleroman: ”Kom, vi ska äta vid ungdomsbordet. Jag har fått i uppdrag att ta hand om dig.” Inte konstigt att de är oemotståndliga för Sandra.

Med små skickliga vinkar placerar Ellen Mattson läsaren i 1970-talet. Det äts varma smörgåsar. Folk badar nakna. På fredagarna är det Baretta på teve och på väggarna i Sandras flickrum finns märkena kvar efter de nyligen nertagna planscherna med Osmonds.

Kanske är året 1978, när jättefartyget Nanny lämnade Uddevalla och stävade söderut mot Tjörnbron? Det finns i alla fall ett liknande jättefartyg med i romanen, i en scen där Sandra och Pierre sitter på en klippa och ser bjässen fylla det smala gattet mellan Orust och fastlandet.

Sandra är en känsligt tecknad romanfigur, full av längtan. Hon befinner sig i ett tonårslimbo där hon har lämnat barndomen och den gamla bästisen bakom sig medan hon väntar på att hennes rätta personlighet ska bryta fram och ge svar på frågan om vem hon egentligen är. ”Hon tänkte på den som en plog som stacks ner i jorden, fast omvänt, ett skarpt blad som sköt upp i luften, en sorts kraftfull växt av metall som saknade hänsyn och tvekan när den slog ut i skarpa skär.”

Ja, vem är hon, vem ska hon bli?

Det är inte lätt att leva men det är bättre än alternativet.

Sommarleken är ingen ljus roman. Men för läsaren är den en upplevelse av lycka.

Fotnot: Ellen Mattson är skribent på GP:s kultursidor, därför recenseras boken av Lena Kvist, kultur- och nöjeschef

på Borås Tidning.

Bild - 2
Bild - 1
Mest läst