Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
"Jag går runt och tänker hela tiden på min huvudperson och på den värld jag skapar. Det blir en källa till lycka."

Ellen Mattson om skrivandets lycka

Ellen Mattson skriver gärna om människor i utanförskap som längtar till någonting annorlunda. I den nya romanen Sommarleken återvänder hon till motivet, den här gången i bohuslänsk 1970-talsmiljö.

När GP möter Ellen Mattson vid tågstationen i Ljungskile har köldrekordet på 42,8 minusgrader just uppmätts i norrländska Naimakka. SMHI och medierna slår fast att det är århundradets kallaste dag, och även om Bohusläns 10 minusgrader får Ljungskile att kännas som Ayia Napa i jämförelse, är det tillräckligt kallt för att rösten ska staka sig när vi hälsar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Du är inte ovän med djur hoppas jag? är en av de första sakerna Ellen Mattson säger. När vi femton minuter senare stiger in i det lilla, röda hus på landet som hon lever och verkar i, blir det klart varför.

På mattan i hallen sitter en rundlagd, gråpälsad huskatt och blundar lättjefullt i den uppvärmda stugan. Ellen Mattson stryker honom över huvudet.

- Det händer väldigt sällan, men ibland kommer människor hit som är helt nollställda, och som inte ger någonting tillbaka när katterna går fram för att hälsa. Då blir jag så förbannad. Att man inte kan se att det finns en liten varelse här som söker kontakt. Att man helt ignorerar den.

Katten spinner och följer med in till vardagsrummet, där författaren dukar upp åt oss och som snart luktar gott av pulverkaffe och brasved.

Många vittnar om att just katter kan vara besvärliga när man jobbar hemifrån, eftersom de har egenheten att placera sin kropp på just det tangentbord eller skrivblock som man för tillfället arbetar vid. Men Ellen Mattson och hennes två katter har utvecklat ett fungerande system: När hon skriver mellan klockan åtta och tolv på förmiddagen sover djuren, och det oftast i ett annat rum.

Hon skriver varje dag. Annat vore omöjligt.

- Det är som att ha en hemlig förälskelse, berättar hon. Jag går runt och tänker hela tiden på min huvudperson och på den värld jag skapar. Det blir en källa till lycka.

Alla delar av författarskapet är dock inte lika lustfyllda. Det skede av bokskrivandet hon nu är inne i, publicering och marknadsföring, skulle hon gärna skippa om hon kunde.

- Det är motigt att åka. Visst, det går väl an att ta bilen till Henån eller Lysekil, men så fort man ska packa en väska och vara borta över natten i till exempel Stockholm känns det fruktansvärt segt tycker jag.

- Men jag tackar förstås aldrig nej. Man får vara glad så länge branschen har så pass mycket liv i sig att det finns intresse för sådant. Om jag fick välja skulle jag dock inte göra någonting annat än att sitta hemma och skriva. Eventuellt gå ut och ta en promenad då och då.

Bråkdelen av en sekund hörs någonting drömskt i rösten, som om det är en återkommande fantasi. Men Ellen Mattson viftar bort tanken.

– Det är nyttigt att göra annat också. För personligheten.

I Sommarleken, författarens nionde roman, har hon rest i tiden men inte i rummet. Berättelsen utspelar sig i Bohuslän någon gång i slutet av 1970-talet. Vi följer skeendet genom tonåriga Sandra, som lever ett fullständigt normalt liv med sina föräldrar i ett av kustsamhällena.

På sin väg till ett väl undangömt badställe får hon syn på ett besynnerligt hus som hon inte lagt märke till tidigare. Där vistas syskonen Pierre, Rikard och Ylva varje sommar hos sin farmor Marika. Sandra blir som förtrollad av deras tillvaro, som verkar magisk – kanske främst för att den är så väsensskild från hennes egen. Hon börjar genast längta efter att få tillhöra gemenskapen och söker sig till huset varje dag, samt vissa sömnlösa nätter.

Huvudpersonen i din förra roman Vinterträdet (2012), Vendela, har beskrivits som något av en stalker. Är du svag för den sortens hjältar?

– Snarare är jag intresserad av vad som händer när någon som är utanför vill vara innanför och hur den personen spelar mot det ouppnåeliga. Jag skulle inte kalla den människan en stalker, eftersom vi alla kan känna igen oss i önskan att vara annorlunda.

Ellen Mattson tar upp katten i famnen och stryker dess päls medan hon funderar.

– Det finns en bild av att vissa alltid får vara med. Jag är inte så säker på att det är så. Även de människorna har en dröm om någonting annat, en gemenskap som de vill få tillträde till. Sandra ser en förhöjd glans hos familjen i huset. Men samtidigt kanske dem som hon vill efterlikna, avundas henne för tryggheten hon har i sitt liv.

Boken handlar delvis om klass, säger Ellen Mattson, men också om tonårstiden. Den period i livet då man sneglar mycket på andra och försöker avgöra vilken roll man själv ska spela.

– Jag minns det väldigt väl. Det var så förödmjukande. När man väntar på att förstå vad man ska bli för någonting här i världen, studerar olika alternativ och sedan inser att vissa av dem inte står öppna. För allt är inte möjligt för alla. Man kan inte bli vad som helst, även om det finns vissa självhjälpsinriktningar som hävdar det.

– Så måste det vara också. För hur ska man kunna bli bra på någonting om man inte koncentrerar sig? För mig har livet bara blivit intressantare när saker har fallit bort och jag har behövt fördjupa mig i annat.

Det låter inte som att du längtar tillbaka till tonåren?

– Jag hade inga hemska tonår, absolut inte. Men jag har aldrig längtat tillbaks till någonting. Skulle man försöka återupprepa minnena blir det bara patetiskt.

Av samma anledning skriver hon heller aldrig självbiografiskt. Trots att Sommarleken utspelar sig i hennes hemtrakter och under den egna tonårstiden, har hon hellre hittat på allting än att som vissa författare utgå från sina egna minnen.

– Det är inget fel att göra så, det menar jag inte. Jag fattar bara inte hur det går till. Att spränga in fiktion i det biografiska och sedan balansera blandningen, det verkar oerhört svårt. Och att ständigt behöva koppla till verkligheten när man skriver måste vara hämmande.

Hon liknar det vid att göra efterforskningar till sina böcker. I Vinterträdet skildrade hon Greta Garbos liv i Hollywood ur en utomstående betraktares perspektiv. Det krävde omfattande research av allt från Svenska Amerikalinjen till Hollywoods spårvagnsnät på 1930-talet, och Mattson ägnade ett år åt att samla material till skrivandet.

Arbetet med Sommarleken gick till på ett helt annat sätt. Hon fick en idé – och satte sig ner för att skriva. En idealisk process.

– Många författare älskar forskningsarbetet. Inte jag. Att kolla upp saker under arbetets gång är att hala sig tillbaka mot marken med en lina när man bör flyga iväg.

– Jag vill bara släppa loss.

Född 1962.

Bor i Branseröd utanför Ljungskile.

Har skrivit tidigare: Nattvandring (1992), Vägen härifrån (1995), Resenärerna (1998), Poetens liv (1999), Snö (2001), Splendorville (2004), Glädjestranden 2008, Vinterträdet (2012).

Fick GP:s litteraturpris 2003 och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2011.

Aktuell: med senaste romanen Sommarleken som ges ut 22 januari på Albert Bonniers förlag.

Mest läst