Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Elisabeth Hjorth | Vid himlens början

    Elisabeth Hjorths roman Vid himlens början är en lära i mänsklighet. En stor-artad roman som gör både människan och världen lite tydligare, skriver Elin Grelsson Almestad.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Roman

    Roman

    Elisabeth Hjorth

    Vid himlens början

    Norstedts

    Få samtida kulturtexter har varit mer drabbande än Elisabeth Hjorths bidrag i Svenska Dagbladets sommarserie på temat ”Det fundamentala” om vår relation till mänsklighet (10/8). Bland annat vänder hon sig mot tanken om att ”det kunde vara jag” som är en ofta använd fras för den privilegierade att förstå den utsatte.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Identifikation kan å ena sidan göra handlandet mer medmänskligt, å andra sidan innebär det alltid att ens egna referensramar utgör det centrala. Hjorth skriver: ”Att uthärda den andres mänsklighet kommer alltid att vara det svåra. Att inte göra sig till måttstocken för allt.”

    När jag läser hennes andra roman Vid himlens början återkommer de meningarna ofta i mitt huvud. Läsningen är en lära i mänsklighet, fri från öppningar mot självbespeglande och identifikation. I stället slungas jag mellan Elsiie, Marina och Sandlund: tre skilda människor, inneslutna i sig själva, sina erfarenheter och sin sorg. Elsiie, den välartade medelklasskvinnan med uppburen akademisk make som förlorar sin dotter vid förlossningen och går vilse i sorgen. Marina, den papperslösa kvinnan som lever gömd i Norden tillsammans med sin son och försörjer sig genom tiggeri och prostitution. Sandlund, den före detta utlandssoldaten som längtar efter att få återvända till strid och försvarets hierarkier. Samtliga skrivs med samma omsorg och blottläggande. Det är på samma gång osentimentalt och ytterst varsamt.

    På samma sätt måste också varje mening läsas varsamt. Hjorths språk är ett universum av lyriska bilder. Här blir en onanerande flickkropp ”en båge som överskred rummet” och i natten ”askar staden i sitt eget kött”. Minsta detalj får ett eget liv i språket, liksom Hjorth aldrig räds att skriva stora ord om kärlek, döden och Gud. Kanske för att hon vet att hon är en av få författare som behärskar det till fullo, som också kan strama åt språket så att det aldrig tippar över i tomma upprepningar. Både våldet och kärleken fylls med mening.

    Det är en våldsam roman, full av sorg och skräckfyllda minnen. Förlorade i sig själva vägrar både Elsiie och Sandlund se utanför sin egen smärta. Den tiggande kvinnan med barnet på gatan Elsiie hastar förbi, äcklad och skrämd av risken att smutsas ner av kvinnans desperation. Sandlund vägrar ta emot hjälp mot sömnlösheten och ångesten, drömmer om det enkla och rena i öknens soldattillvaro. Den som representerar framåtrörelsen, en oupphörlig vilja, är Marina. Hon kämpar för barnet, för sig själv. Underkastar sig det aldrig slocknande hoppet om en bättre tillvaro.

    Ändå undviker Hjorth tack och lov den alltför enkla utvägen att göra Marina till den goda och rena, där Elsiies sorgearbete och Sandlunds sömnlösa nätter betraktas som förmätna skitproblem i jämförelse. Hjorth dömer inte. Erfarenheterna, sorgerna och minnena väger lika tungt. Det som talar om mänsklighet är inte skillnadsgörandet, utan likheterna. Hon lyfter fram smärtan och alla tillkortakommanden, besvikelser för läsaren: se, allt detta gör oss till människor. Det här kan vi dela med varandra. Vi kan bära sorgen tillsammans.

    Elsiie, Sandlund och Marina kommer aldrig dit, men Vid himlens början bär ändå på ett hopp. En appell för mänsklighet. Sällan har jag läst en roman som varit så samtida förankrad bland tiggare, slöjryckande män och Afghanistan och samtidigt så allmängiltig och tidlös i sin grundtematik. Det är kort sagt en storartad roman som gör både människan och världen lite tydligare.