Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Judar tvingades skura gator i Wien. I sin bok Och i Wienerwald står träden kvar väver Elisabeth Åsbrink samman den judiske flyktingen Otto Ullmanns öde med Ingvar Kamprads. Bild: Bild: War

Elisabeth Åsbrink | Och i Wienerwald står träden kvar

Litteraturrecensioner I Elisabeth Åsbrinks nya bok vävs två livsöden ihop. Här finns den unge judiske flyktingen Otto Ullmann, här finns också den unge nazisten Ingvar Kamprad. Gabriel Byström har läst en gripande skildring som ger ytterligare pusselbitar till historien.

BOK

Elisabeth Åsbrink | Och i Wienerwald står träden kvar

Natur & Kultur

Det utbröt en infekterad diskussion förra veckan. Thomas Sjöberg, mannen bakom den omdebatterade kungaboken, tyckte inte att kulturjournalisten och författaren Elisabeth Åsbrinks nya bok innehöll något särskilt nytt. Speciellt inte partierna om Ikeagrundaren Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Bakgrunden är att Sjöberg skrev en bok om samme man under sent 90-tal där det brunanfrätta visst drogs fram i ljuset.

Riktigt så enkelt är det nu inte. Elisabeth Åsbrink har skrivit en bok om parallella livsöden under kriget, en bok där berättarnavet utgörs av ett antal brev till Otto Ullmann, en judisk pojke som räddades ur Wien i februari 1939 och hamnade i Sverige. Det är en starkt gripande berättelse om svensk undfallenhet, om en kyrka med sviktande moral, om en flyktingpolitik som mest av allt gick ut på att sätta upp murar och stänga ute. Och naturligtvis om Ingvar Kamprad. Bara gammal skåpmat? Icke.

Några frågetecken rörande Ikeagrundarens förflutna finns inte längre. Ingvar Kamprad var redan från unga år nazist med egen personakt hos Allmänna säkerhetstjänsten. Kamprad, medlem i det svenska nazistpartiet Svensk socialistisk samling, värvade prenumeranter till nazistiska tidningar och åkte på sommarläger med de svenska nazisternas ungdomsrörelse Nordisk ungdom. Han deltog i möten med den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm och blev med tiden nära vän med den svenske fascisten Per Engdahl som var ledare för organisationen Svensk opposition där jude­hatet var ett utmärkande drag. Engdahl, som hjälpte svenskar och danskar som varit med i Waffen-SS att fly efter kriget, var med på Kamprads bröllop och höll tal. Om allt detta råder inget tvivel. Hemma hos familjen Kamprad, där farmor Fanny var lika över­tygad nazist som sin sonson, blev det kaffe­kalas när Sudetenland annekterades 1938.

I Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar vävs Ingvar Kamprads och den judiske flyktingen Otto Ullmanns öden samman. Otto Ullmanns föräldrar levde i Wien under 30-talet. Hans far Josef var sportjournalist på Wiener Tag men fick sparken när snaran om stadens judar började dras åt. I början av 1939 öppnades en möjlighet att få ut Otto ur Wien. Den svenska Israelmissionen skulle försöka rädda 100 judiska barn och ta dem till Sverige. Rädda dem, ”inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet”, som Elisabeth Åsbrink nyktert konstaterar.

Josef och Elise Ullmann vinkade av sin knappt tonårige son en kall februarimorgon. De skulle aldrig ses igen.

Under åren som följde skickade Otto Ullmanns föräldrar hundratals brev till sin son som slussades runt i Småland och arbetade på olika gårdar. Det är dessa brev som Elisabeth Åsbrink nu fått tillgång till via Otto Ullmanns dotter. Åtskilliga brev återges i sin helhet och skänker boken en närmast total autenticitet. Här finns en smygande, alltmer klaustrofobisk känsla. Otto Ullmanns föräldrar försöker hålla humöret uppe, kommer med kärleksfulla förmaningar i sitt fostrande på avstånd, men desperationen ökar ju längre tiden går och vidden av vad som håller på att hända i Europa blir uppenbar. Ottos brev till föräldrarna finns inte bevarade, däremot anas hans röst i föräldrarnas svarsbrev. Med en veckas mellanrum på hösten 1944 mördas båda Otto Ullmanns föräldrar i Auschwitz.

Året dessförinnan har ödet gjort att Otto Ullmann hamnat på familjen Kamprads gård i Småland som dräng. Den judiske flyktingen hos en familj där nazismen under flera år varit ett utmärkande drag. Snabbt utvecklar sig en vänskap mellan de båda ungdomarna Ingvar och Otto. En vänskap som håller i sig under ett decennium. Otto är med när Ingvar tar de första stegen till det som ska komma att bli ett av världens mest framgångsrika företagsbyggen.

Hur det går ihop? Elisabeth Åsbrink åker till Ikea och träffar Ingvar Kamprad. Frågar om det fanns en konflikt runt det faktum att Otto var judisk samtidigt som Kamprad var upptagen av och sympatiserade med det nazistiska tankegodset. En motsats? ”Inte ett jävla dugg”, svarar Kamprad och fortsätter med att konstatera att när han insåg att han hade ”fel, så gjorde jag ju det”. Samtidigt tar det bara några sekunder innan han tillägger att ”en förlorare alltid får oförtjänt mycket stryk”. Vilken förlorares historia Ingvar Kamprad vill omtolka kräver ingen större tankemöda. Kamprads försök att förminska sitt eget nazistiska engagemang bör alltså ses i ljuset av detta uttalande.

De två kanske viktigaste svenska romanerna under 00-talet var Steve Sem-Sandbergs skildring av ghettot i Lódz – De fattiga i Lódz – samt Per Agne Erkelius Hotell Galicja. Två böcker som vidgade förståelsen av det mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia. Hos Erkelius visades delar av det svenska sveket när den judiska familj boken handlar om flydde från Österrike till Sverige men utvisades. Hos Elisabeth Åsbrink fördjupas problematiseringen av den svenska hållningen avsevärt. Mycket effektivt visas hur utbredd antisemitismen var i det offentliga Sverige liksom hur ryggradslöst flera av de tyngsta företrädarna för Svenska kyrkan agerade.

Med sin nya bok adderar Elisabeth Åsbrink ytterligare pusselbitar till den historia som aldrig kommer att bli färdigskriven. Det är en stor sak.

Bild - 3
Bild - 4
Bild - 2

Född 1965 i Göteborg.

Författare och journalist.

Utkom 2009 med boken Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander, som nominerades till Augustpriset.

Gav 2010 ut boken Bläck – tatueringar hud minnen tillsammans med fotografen Björn Abelin.

Mest läst