Sveriges Radio P1 har under den gångna veckan sänt tre program som ur olika aspekter berört det som kallas fruimport. I korta drag omfattar begreppet de svenska män som satt i system att ta kvinnor till Sverige, för att sedan skilja sig från dem strax innan relationen har pågått i två år. Efter två år får anhöriginvandrade rätt till uppehållstillstånd, men bryts relationen innan tvingas kvinnorna återvända hem.
Merparten av berättelserna följer samma mönster. Det handlar om svenska män, från alla samhällsskikt, som lockar kvinnor till Sverige med löften om kärlek och tryggad framtid. Väl här blir kvinnorna inlåsta och isolerade. Männen kan ljuga om höga avgifter för SFI-undervisning eller helt enkelt vägra släppa ut dem, allt för att undvika att de blir en del av det svenska samhället.
Kvinnorna misshandlas och våldtas. De förhindras att anmäla, antingen genom lögner om att svensk polis inte ser misshandel mot utländska kvinnor som ett brott eller ett sanningsenligt konstaterande att kvinnorna riskerar avvisning om de anmäler. När tvåårsgränsen närmar sig kastas de ut. Kvinnorna har svårt att återvända hem. Många har lämnat allt de hade och brutit kontakten med hemlandet. Andra kommer från kulturer där skilsmässa är en stor skam.
Tendens berättar om ett Sverige som vi inte vill känna till. En samhällsproblematik som vi gärna utmålar som perifer och bestående av fåtalet ondskefulla galningar. Författaren och skribenten Kristian Lundberg skrev nyligen i Helsingborgs Dagblad (111016) om det utbredda våldet mot kvinnor. ”27200 misshandlade kvinnor” löd rubriken och artikeln innehöll fakta från Brottsförebyggande rådets hemsida om utsatta kvinnor och manliga förövare. Reaktionerna blev starka. Lundberg beskriver själv hur han ”mejlbombas” av män som kallar honom allt från ”bögdjävel” till ”judesvin” (HD 111019). Han är en manshatare, konstateras det i mejlen.
Vi har hamnat i ett läge där det blivit allt svårare att tala om det systematiska våldet mot kvinnor som en konsekvens av patriarkala strukturer och ojämlikhet. Varje konstaterande, oavsett hur mycket fakta som ligger bakom, riskerar att bli en debatt av kränkta män som ”minsann inte är såna”. Det är så gott som omöjligt att diskutera statistiken kring det manliga våldet, utan att bli kritiserad för att kollektivisera och anklaga alla män.
Men faktum kvarstår: Dagligen utsätts kvinnor för psykiskt och fysiskt våld, övergrepp och livshotande misshandel. Hur ska vi kunna tala om det och föra upp det till den politiska nivå där det hör hemma, om vi inte kan tala om det uppenbara: att så gott som alla förövare är män?
