Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Elin Grelsson: Tacka nej kan vara en styrka

Kulturkrönika

Rättviseförmedlingen startade i början av 2010 genom en Facebookgrupp och en lika enkel som genial idé. Tanken var att hjälpa företag, projekt och medier att hitta alternativ från underrepresenterade grupper och därigenom skapa en större mångfald och mer rättvis representation. På sin Facebooksida la man upp efterlysningar av allt från kvinnliga historiker till manliga sexualupplysare och förmedlade dessa till dem som hade behov.

Det var ett strålande sätt att mosa det ständigt återkommande argumentet om att den underrepresenterade gruppen i området helt enkelt inte fanns. Ingen kunde längre påpeka att det fanns så få kvinnliga ljudtekniker eller manliga föreläsare inom föräldraskap. De fanns och de lyftes fram.

Nu har Rättviseförmedlingen också inlett en ny kampanj, som de kallar för ”tacka ja”. Den handlar om att slå sönder nästa motargument. Det om att de underrepresenterade grupperna helt enkelt inte vill eller vågar. Ett bekvämt argument, som inte minst brukar höras inom media. ”Vi har frågat jättemånga kvinnor”, har exempelvis tv-paret Filip & Fredrik sagt, ”men ingen vill vara med”. Det är sådana motargument som Rättviseförmedlingen nu vill krossa.

Någonting med tacka ja-kampanjen lämnar en fadd smak i munnen. För plötsligt handlar det inte längre om de institutioner som har en ojämlik representation. Det handlar om de underrepresenterade grupperna. Inte minst handlar det om kvinnor som ska våga tacka ja, ta plats och synas.

Samma mantra som många av oss, inte minst tredje vågen-feminister, fått höra i all evinnerlighet. När vi tar plats och vågar gör vi det inte bara för oss själva, utan också med en tyngd av kvinnokampen på axlarna. Vi gör det för att utjämna sned könsfördelning och för att visa att kvinnor kan.

Vem som helst kan bli nervös av att representera halva jordens befolkning och stå upp för kvinnokampen så fort man tackar ja till att vara med. Och jag undrar hur många som egentligen mår bra av att återigen få pådyvlat att man måste våga ta plats.

Att tacka nej kan också vara ett sätt att visa att någonting är fel och inte tillräckligt bra. Orsaken till att kvinnor ständigt tackar nej till Filip och Fredriks produktioner ligger kanske inte i deras rädsla för att säga ja, utan snarare programmens utformning och ton. Det är inget problem man kommer runt genom att fokusera på kvinnorna och uppmuntra deras platstagande.

Att tacka nej är också en styrka. En bortglömd sådan, i ett ständigt pågående mantra om att våga höja rösterna att höras. Fortsättningen på texten verkar vara bortglömd. Den om att man inte behöver skrika så högt om andra har modet att hålla käften ibland.

Bild - 1
Mest läst