Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Elin Grelsson | Navelskåderi i debatten

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Jag har aldrig känt mig så uppgiven inför samtidens feministiska samtal som jag gör just nu.” Jag ser mig själv skriva orden och det gör mig ledsen. Jag har varit feministiskt engagerad sedan tidiga tonår. För första gången någonsin är jag inte riktigt säker på vad det är som jag deltar i.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns fortfarande oerhört många kunniga och engagerade eldsjälar inom jämställdhetsarbete och feministisk aktivism. Kompetensen i både faktamässig kunskap och praktiskt arbete är förmodligen högre än någonsin. Det startas ständigt nya initiativ och gräsrotsprojekt, likväl som arbetet fortgår på institutionell nivå. Somligt är bra, annat mer fruktlöst. Men väldigt lite av det syns i det offentliga samtalet. Här dominerar ett narcissistiskt medel­klassperspektiv, som jag själv varit delaktig i att skapa.

När vi debatterar hemmafrutrender pratar vi cupcakes och inredningsbloggar, snarare än invandrarkvinnor som tvingas till många år hemma utan tillgång till arbetsmarknad på grund av strukturell diskriminering. När vi diskuterar arbetsmiljö talar vi mer om antalet hatmejl vi som kvinnliga skribenter får, än statistiken som visar att kvinnors arbetslivsrelaterade skador ökar. Pratar vi solidaritet menar vi oftare att rättviseförmedla mediejobb till bekanta, än internationella utbyten av feministiskt utvecklingsarbete.

Det personliga är politiskt. Det var ett slagord som användes för att bygga kollektiva krav och feministisk politik utifrån gemensamma erfarenheter. I dag skulle meningen i bästa fall kunna fungera som förevändning för att i ännu en krönika harva sina egna erfarenheter och motsätta sig någon annans tankar.

Det personliga är heller inte automatiskt politiskt, vilket verkar vara en olycklig semiotisk missuppfattning i samtiden. Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt. I stället för att skapa en ömsesidig grogrund används det privata jaget i en hopplös ”amen durå”-diskussion för en liten grupp röststarka individer.

Den politiska pluralisering som skett har av många kritiserats och kallats för en splittring. Men den har snarare lett till en vattnig sammanblandning av allt möjligt.

Jämställdhetsarbete bygger på fakta. Vi har mängder av statistik kring löneskillnader, arbetsmiljö, våld och skilda förutsättningar beroende på kön. Förutom all data finns en vital forskning och idédebatt kring genus. Att vara feministisk opinionsbildare borde innebära ett ansvar att använda sig av allt detta för att nå en bredare diskussion, inte den navelskådande pajkastning som de senaste årens debatt har präglats av.