Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Elin Grelsson Almestad: Vi tiger inför nedmonteringen

Elin Grelsson Almestad om att Sverige inte alls ligger i framkant längre.

Jag växte upp med en stark övertygelse om att Sverige var bäst. Det var inte enbart mitt påhitt, jag präglades av en kollektiv tro på att Sverige var lite mer utvecklat, hade bättre trygghetssystem och högre levnadsstandard än de flesta andra länder. Möjligen kunde Norge konkurrera, men där var det så dyrt.

Det var en överenskommelse varje gång någon åkte utomlands, till exempel på semester till Medelhavet: de må ha värme, palmer och billig sprit men i Sverige har vi välfärd och det är ändå bättre. Vad skönt att komma hem till Sverige där allt är ordnat och tryggt. Det var en övertygelse varje gång någon flyttade utomlands i sina tidiga ungdomsår: när du behöver barnomsorg och sjukvård flyttar du hem igen.

Men någonting har hänt. Det har blivit allt svårare att upprätthålla bilden av Sverige som landet ”du ändå vill bo i”. Vi åker till andra EU-länder och konstaterar att här finns lägenheter till uthyrning. Inte alltid av bästa kvalitet, ibland dyra, men de finns. Vi konstaterar att tågen går i tid och att kollektivtrafiken är snabb och inte sällan billigare än i Sverige. Vi jämför trygghetssystem och skattesatser och konstaterar att Sverige inte alls ligger i framkant längre.

Detta trots att Sverige – i jämförelse med många andra länder – inte drabbats märkvärt av eurokrisen. Förvåningen hos andra EU-medborgare är ofta tydlig. ”Det är ju svenska modellen som vi har sett upp till, varför nedmonterar ni den?” och ”era politiker har ju inte ens haft krisen som orsak när de skurit ner i välfärden, varför har ni inte protesterat?.”

Just det sistnämnda är en brännande punkt. Förändringarna i de svenska trygghetssystemen, privatiseringarna och den alltmer akuta bristen på bostäder har skett i tysthet. Vi sitter fast på tåg i timtal, saknar a-kassa, blir arbetslösa och bor i tredje hand utan större protester. Vi ser dem som har pengar till snabba operationer och privata sjukförsäkringar gå före i köer utan att det genererar högljudda skrik. Vi ser kaosartade vårdsituationer med kvinnor som föder på handikapptoaletter och patienter som flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist utan att det blir mer än debattartiklar och mindre demonstrationer. Vi ser cancersjuka tvingas ut i arbete och nekas sjukersättning utan att någonting förändras.

Kanske lever vi fortfarande i villfarelsen att Sverige är bäst. Att det som sker är en kort period innan saker återställs och vi återigen blir landet med världens bästa välfärd. ”När kommer ni svenskar egentligen börja protestera ordentligt?”, undrade en man i Spanien. Jag är rädd att svaret låter dröja på sig.

SKRIBENTEN

Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Hon bekymrar sig över en opposition som inte ger något märkbart alternativ till dagens förda politik.

Mest läst