Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Elin Grelsson Almestad: Snoozare behövs också i samhället

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det jag är mest rädd för är hur jag i framtiden ska kunna ha ett arbete.” Den unga kvinnan med framtidsoro var, precis som jag, deltagare i en verksamhet för studenter. Vi tillhörde den tredjedel svenskar som har sömnbesvär. Vi tillhörde dessutom, till råga på allt, den stora andel av befolkningen vars inre klocka inte överensstämmer med samhällets schemalagda tid. När vi oroade oss för framtiden var det inte bara för att få nattimmar skulle göra oss sjuka och få oss att prestera sämre, utan att vi också var tvungna infoga oss i en samhällsmodell där de morgonpigga premieras och får stå som förebilder.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mycket har sagts om Socialdemokraternas kampanj om ”en lite jobbigare morgon, men ett mycket bättre liv”. Snoozare bygger inte framtiden får vi veta och det ut­lovas att genom den socialdemokratiska jobb­politiken ska alla unga få känna på hur det är att gå upp sex på morgonen när det är mörkt ute. Kampanjen har med rätta kritiserats för att individualisera arbetslöshetsproblematik och utmåla arbetslösa som lata. Men kampanjen cementerar också en norm om den morgonpigga som idealmänniska.

I nyutkomna boken En perfekt natt: varför du ­sover och hur du gör det bättre gör journalisten och psykolog­studenten Björn Hedensjö upp med myten kring den lata kvällsmänniskan. Det vanligaste naturliga sömnmönstret hos människor är mellan halv tolv och halv två på natten, med uppvaknande mellan halv åtta och halv tio. ”Din moderklocka avgör din så kallade kronotyp, dina unika och med födda genetiska förutsättningar för sömn och vakenhet, kroppstemperatur och allt det andra som styrs av den inre klockan”, skriver Hedensjö. De sena kronotyperna är med andra ord något vanligare än de tidiga. Ändå har vi inrättat ett samhälle anpassat efter de sistnämnda.

Den tyske kronobiologen Till Roenneberg har myntat begreppet ”social jetlag”, för att beskriva diskrepansen mellan de biologiska och sociala tidssystemen. Över fyrtio procent i hans studier lider av en social jetlag på två timmar eller mer, där det naturliga sömnmönstret får stå tillbaka till förmån för väckarklockans uppmaning att ta sig till arbetet.

Ändå verkar vi ha svårt att släppa bilden av den morgonpigga människan som ett ideal. Visst fanns det en poäng innan elektriciteten, då sömnen i större utsträckning behövde anpassas efter dagsljus. Men mycket annat har hänt med våra sömnmönster sedan dess. Att stiga upp klockan sex är för de allra flesta jobbigt, men för många en ren plåga som för­sätter både kropp och psyke i ett jetlag­liknande tillstånd för flera timmar framåt. Den framtid som ska byggas bör ha utrymme för både morgon­människor och snoozare.